Daniel Plainview gör skäl för sitt namn, han ser saker och ting i dess enklaste form. Han är en “oil man” och antingen är man anställd av honom eller också är man en konkurrent. Vad det tycks utan något annat syfte än att göda sin egen självbild reser han kors och tvärs i Californien med sonen H.W. och tillskansar sig mark där han kan borra efter olja. Han slåss oförtröttligt mot tingen och naturen för att kunna pumpa upp sitt svarta guld, men när han kommer till Little Boston måste han också slåss mot Gud, i skepnad av gosspredikanten Eli Sunday.

Det är tre saker som gör att jag inte förmår avfärda There Will Be Blood som pretentiöst skräp rakt av. Både soundtrack och score (komponerat av Radiohead-gitarristen Johnny Greenwood) är storartat. De inledande skärande och jämrande stråkarna förvandlar det karga californiska landskapet till något som får en sitta och vrida sig av obehag, antyder att det där som ligger och bubblar under jordskorpan inte är svart guld utan ren ruttenhet. Fortsättningsvis blandas glidande Brahmsfioler med detta kakfoniska skärande samt ett hetsigt staccatto på ett sätt som lyfter filmen till oanade höjder.

Paul Dano inhöstade lovord för L.I.E. och fick sitt stora genombrott i Little Miss Sunshine. Här gör han först en inhopp som Paul Sunday för att därefter enbart spela tvillingbrodern Eli Sunday, grundaren av Church of the Third Revelation. Med runda kinder och en lätt flyende haka ser han oftast blitt avstängd ut för omvärlden på ett sätt som känns djupt oroande, för att framförallt under sina brinnande predikningar istället bli till något förvridet och rätt våldsamt.

Och så har vi då Daniel. Plainview och Day-Lewis. Karln är en ren naturkraft, lika sträv, bister och hänsynslös som landskapet han verkar i, utrustad med en imponerande mustasch och en mycket speciell ton i sitt språk. Han kan se hur jovialisk ut som helst medan ögonen fortsätter att vara som små kolbitar i skallen på honom. En man som tycks ta sin sons hörselnedsättning som en personlig förolämpning. Den stora dragningskraften hos There Will Be Blood ligger i spänningen mellan Daniel och Eli, en spänning som nu och då utvecklas till ett triangeldrama med H.W. som ofrivillig deltagare.

Dessutom är filmen riktigt snygg, med ett antal minutiöst arrangerade scener och en naturalistisk stramhet som aldrig övergår i skitighet utan påminner om både Daniel och de torrbrända kullarna.

Men som antyddes finns också en hel del att invända mot, framförallt handlingsmässigt. Runt hela den till synes enkla historien om en man som borrar efter olja och är beredd att gå i princip hur långt som helst för att anpassa världen och alla i den efter sitt eget huvud finns träskmarker av riktigt skum undertext. Jag kan inte bestämma mig för om det är så att jag helt enkelt är för korkad för att tolka denna undertext eller om det är Paul Thomas Anderson som lagt in en massa antydningar men sedan är för lat för att följa dem till vägs ände. Betyget nedan vilar i sin helhet på anledningarna ovan.