Labyrinth (1986)

Jim Henson: Vill du ställa upp i en dockfilm? Du får spela kung och ha tights på dig…
David Bowie: Bara om jag får framföra mina kackigaste åttiotalslåtar som legat i byrålådan ett tag.
Henson: Bara så du vet, kungens kostym är en skitig garnmoppsperuk och susp. Alla stålar har redan gått till plysch och fuskpäls.
Bowie: Deal, men då vill jag ha obegränsade mängder eyeliner.

George Lucas: Som producent kräver jag att du gör dockor av de här påskfjädrarna som min son tappade i klisterburken.
Henson: Inga problem, du är ju producent!
Henson (till medarbetare): Hitta en tom fläck i filmen där vi kan sätta in ett totalt meningslöst sång- och dansnummer. Nej, nej, spåna ihop något på fikarasten, ok? Något med eld, fjäderhelvetet är ju ändå orange.

Henson: Jennifer, du ska bara spela söt och modig och förvrida skallen på de tonåriga killar som mot all förmodan ser den här filmen. Och istället för Tom Cruise har vi furries och plushies för att undvika alla de där otrevliga sexuella vibbarna från Legend.
Jennifer Connelly: Ok, fabror Henson.
Connelly (tyst): Farbror Argento är mycket tuffare än du…

Ok, så allt detta fanns kanske inte med på extramaterialet, men det är så jag tänker mig att det gick till där i mitten på 80-talet. Jennifer Connelly spelar Sarah Williams, en tonårig dramaqueen, som inte gillar sin nya plastmamma och framförallt inte gillar sin halvlillebror som hon måste passa. David Bowie är Jareth, kung över svartalferna (goblins), och som dyker upp efter att Sarah, med huvudet fyllt av sagor, skriker åt lillebror ”I wish the goblins would take you away”. Och det gör de. Sarah ångrar sig givetvis genast men Jareth informerar henne om att hon måste ta sig igenom en klurig labyrint innan hon kan få tillbaka sin lillebror.

Under sina mödor att hinna fram till slottet innan det är för sent att rädda Toby blir Sarah vän med den tjurige dvärgen Hoggle, wookieewannabeen Ludo (som till skillnad från Chewbacca i alla fall kan yttra några ord) och den oförvägne Sir Didymus, som helt uppenbart har en stor del terriers bland sina anfäder.

Labyrinth är något av en kultklassiker, men frågan är om man inte helt enkelt blir bländad av söta Jennifer, Bowie i extremt tajta tights och glada muppminnen för så himla bra är den egentligen inte. Hensons dockor är naturligtvis välgjorda, men jag upptäcker att jag är så CGI-skadad att de, deras rörelsemönster och alla omgivningarna i labyrinten helt plötsligt ser ganska taffliga ut. Handlingen hattar lite fram och tillbaka och påminner lite om Holy Grail i det att varje enskild scen egentligen inte hänger ihop särskilt mycket med de andra.

Och sedan ska det väl erkännas: jag känner mig faktiskt lite för gammal för att falla i skrattparoxysmer över de kroppsljud som självfallet måste åtfölja Bog of Eternal Stench. Jag har inget emot sagor men föredrar de lite vuxnare — hellre ROUS i ett fireswamp än ett pruttande Bog of Eternal Stench.

7 reaktioner till “Labyrinth (1986)”

  1. Jag var för gammal när filmen kom och i dag är intresset iskallt men min lillebror; Marcus, gillade den så den kan jag alltid dra till med när han men att jag har kackig filmsmak 😉
    Legend däremot har jag haft liggandes hemma väldigt länge…..
    Din recension och text är dock avsevärt roligare och mer underhållande än filmen det tackar jag för.

  2. Hahaha, glada muppminnen är inte att förakta men jag låter nog detta minne vara just ett….minne. En omtitt är ICKE aktuell ;D

  3. @filmitch: Kul att du uppskattade recensionen i alla fall, filmen är lite för mycket barnfilm som sagt. Legend är väl lite vuxnare, men inte så mycket om mina minnesbilder stämmer 😀 Men det är väl lite läckrare makeup i det fallet än här. Hensons styrka är ju dockor när allt kommer omkring…

    @Fiffi: Det låter som en klok strategi 😀

  4. Hahaha, härligt skrivet. Har inte sett filmen och har väl inga planer på att se den heller. Men värt att ha i åtanke är att Lucas och Henson var goda vänner. Och oavsett hur stort mupp-fan jag är så förblindar det inte mig för det faktum att Henson som filmskapare nog var lite för naivt inställd till mediet, lite som Claes Eriksson i Galenskaparna och After Shave…

  5. @BRC: Trevligt att den föll i smaken — nog känns Hensons humor kanske lite väl snäll så här i backspegeln. Liknelsen med After Shave är väldigt välfunnen.

  6. Usch, då jag fick just en stöt av flugsmällan…

    Men gudars, hehe, vilket roligt extramaterial du hade hittat där! Roligare än filmen själv. Klassiker eller ej, jag håller med dig i din kritik. Fast jag är ändå glad att jag har sett den nu. För sent javisst, men bättre sent än aldrig som man säger…

  7. @Henke: Det där extramaterialet är en väl bevarade hemlighet ska du veta 🙂 Jomen, särskilt i ett Bowie-perspektiv torde Labyrinth vara mer eller mindre obligatorisk.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: