Jim Henson: Vill du ställa upp i en dockfilm? Du får spela kung och ha tights på dig…
David Bowie: Bara om jag får framföra mina kackigaste åttiotalslåtar som legat i byrålådan ett tag.
Henson: Bara så du vet, kungens kostym är en skitig garnmoppsperuk och susp. Alla stålar har redan gått till plysch och fuskpäls.
Bowie: Deal, men då vill jag ha obegränsade mängder eyeliner.

George Lucas: Som producent kräver jag att du gör dockor av de här påskfjädrarna som min son tappade i klisterburken.
Henson: Inga problem, du är ju producent!
Henson (till medarbetare): Hitta en tom fläck i filmen där vi kan sätta in ett totalt meningslöst sång- och dansnummer. Nej, nej, spåna ihop något på fikarasten, ok? Något med eld, fjäderhelvetet är ju ändå orange.

Henson: Jennifer, du ska bara spela söt och modig och förvrida skallen på de tonåriga killar som mot all förmodan ser den här filmen. Och istället för Tom Cruise har vi furries och plushies för att undvika alla de där otrevliga sexuella vibbarna från Legend.
Jennifer Connelly: Ok, fabror Henson.
Connelly (tyst): Farbror Argento är mycket tuffare än du…

Ok, så allt detta fanns kanske inte med på extramaterialet, men det är så jag tänker mig att det gick till där i mitten på 80-talet. Jennifer Connelly spelar Sarah Williams, en tonårig dramaqueen, som inte gillar sin nya plastmamma och framförallt inte gillar sin halvlillebror som hon måste passa. David Bowie är Jareth, kung över svartalferna (goblins), och som dyker upp efter att Sarah, med huvudet fyllt av sagor, skriker åt lillebror ”I wish the goblins would take you away”. Och det gör de. Sarah ångrar sig givetvis genast men Jareth informerar henne om att hon måste ta sig igenom en klurig labyrint innan hon kan få tillbaka sin lillebror.

Under sina mödor att hinna fram till slottet innan det är för sent att rädda Toby blir Sarah vän med den tjurige dvärgen Hoggle, wookieewannabeen Ludo (som till skillnad från Chewbacca i alla fall kan yttra några ord) och den oförvägne Sir Didymus, som helt uppenbart har en stor del terriers bland sina anfäder.

Labyrinth är något av en kultklassiker, men frågan är om man inte helt enkelt blir bländad av söta Jennifer, Bowie i extremt tajta tights och glada muppminnen för så himla bra är den egentligen inte. Hensons dockor är naturligtvis välgjorda, men jag upptäcker att jag är så CGI-skadad att de, deras rörelsemönster och alla omgivningarna i labyrinten helt plötsligt ser ganska taffliga ut. Handlingen hattar lite fram och tillbaka och påminner lite om Holy Grail i det att varje enskild scen egentligen inte hänger ihop särskilt mycket med de andra.

Och sedan ska det väl erkännas: jag känner mig faktiskt lite för gammal för att falla i skrattparoxysmer över de kroppsljud som självfallet måste åtfölja Bog of Eternal Stench. Jag har inget emot sagor men föredrar de lite vuxnare — hellre ROUS i ett fireswamp än ett pruttande Bog of Eternal Stench.

Annonser