Death Wish III (1985)

Paul Kersey rullar återigen in i New York, den här gången för att återuppliva minnet av lyckligare tider med Charley, en gammal soldatkompis från Koreakriget. Men Charley bor i ett osäkert grannskap och när Paul kommer fram hittar han dörren öppen och sin vän nedslagen. Givetvis anländer poliser precis när Paul står lutad över ett blodigt lik med pistolen i högsta hugg och han åker raka vägen in i finkan.

I häktet lyckas han givetvis reta upp en kille som sedan lägligt nog visar sig vara ledare för det gäng som terroriserar Charleys kvarter. Polisen har stora problem med gängvåldet i staden och för tidigt in begreppet ”krig” för att beskriva situationen. Polischefen, som känt igen Paul sedan hans vigilanteaktiviteter drygt tio år tidigare, föreslår en överenskommelse. Paul släpps lös och får likvidera så många ligister han rimligtvis kan önska sig mot att han håller polisen informerad så de också kan få en del av kakan och äran.

Tillbaka i kvarteren, som verkligen ser ut som en krigszon (i verkligheten lokaliserade i London och inte New York), blir Paul snabbt kompis med krigsveteranen Bennett, ett äldre judiskt par samt ett yngre hispanicpar. De lever i ständig skräck för gängen som röjer runt på gatorna och hederliga människor kan inte ens gå till kvartersbutiken mitt på ljusa dagen utan att bli påhoppade. Paul, som helt plötsligt blivit expert på fällor à la Rambo, visar hur man med enkla medel kan hålla ovälkommet besök på rätt sida om fönstren.

Här har Bronson alltså fått vrida upp sin karaktär ytterligare ett snäpp. Nu är det inte (enbart) hämnd det handlar om, nu är han en legosoldat. Charleys plats i den här historien tjänar helt uppenbart syftet att ge Paul den tunnaste av hämndursäkter samtidigt som den sätter honom i ett utpressningsbart läge mot polisen. Istället för att byta kläder och ta in på lopphotell utrustar sig nu Paul med en kamera som frestande får dingla på axeln och när den följdriktigt blir snattad plockar han lugnt upp en rejä pickadoll och skjuter lakoniskt missdådaren i ryggen. Varvid alla kvarterets rekorderliga invånare hurrar och hyllar hjälten som äntligen vågar Slå Tillbaka.

Med tanke på miljön skulle Death Wish III kunna vara en film med ett socialt budskap. Nedgångna hus och gator, osäkra ungdomar som dras till gängkulturens trygghet och polisen som drivs bort med bra tyngre grejor än gatsten. Men självklart bryr man sig inte om att försöka hitta eventuella orsaker till varför gängen beter sig som de gör, de är bara bad to the bone. Världen kan enkelt delas upp i hederliga människor som likt Charley gjort sin insats (panoreringen över hans medaljer, krigsfoton och väggprydande flagga är minst sagt övertydlig) och ligister som bara är ohyra som bör utrotas. Eller som Paul säger, när polischefen just stampat ihjäl en kackerlacka: ”You have to kill them all”.

Efter en del ytterligare upptrappning (bland annat i form av den obligatoriska våldtäkten, den här gången barmhärtigt nog något kortare än den i Death Wish II) är det alltså dags för mer högeffektivt dödande. Nu är det verkligen krig på riktigt — smygandet på gator och fall från balkonger och tak ger återigen ifrån sig tydliga Western-vibbar. Kriget understryks dessutom av vapnen som används, nu är det slut med mesiga handeldvapen och dags för molotvcocktails, maskingevär, kulsprutor, granater och raketgevär.

Här har man kommit lång bort från originalets förhållandevis eftertänksamma och till viss del problematiserande stämning, det är pang-pang som gäller och ju högre desto bättre. Särskilt bra är det inte, både effekter och stunts haltar betänkligt när den fullskaliga elimineringen av kack… eh, jag menar ligisterna kommer igång. Gängen är inte särskilt skrämmande, många ser mest ut som åttiotalistiska pudelrockare. Handlingen om polisens handfallenhet inför gängvåld hade kunna bli intressant om det inte vore för att myndigheternas frånvaro enbart tjänar syftet att bädda för Paul Kerseys närvaro. Och utan att säga för mycket måste jag ändå påpeka att filmen dessutom bjuder på ett rejält västgötaklimax som knappast hjälper upp det allmänna intrycket.

Bland birollerna kan man i denna upplaga primärt uppmärksamma Alex Winter (Lost Boys och inte minst Bill & Ted’s olika äventyr) i sin första filmroll.