Death Wish III (1985)

Paul Kersey rullar återigen in i New York, den här gången för att återuppliva minnet av lyckligare tider med Charley, en gammal soldatkompis från Koreakriget. Men Charley bor i ett osäkert grannskap och när Paul kommer fram hittar han dörren öppen och sin vän nedslagen. Givetvis anländer poliser precis när Paul står lutad över ett blodigt lik med pistolen i högsta hugg och han åker raka vägen in i finkan.

I häktet lyckas han givetvis reta upp en kille som sedan lägligt nog visar sig vara ledare för det gäng som terroriserar Charleys kvarter. Polisen har stora problem med gängvåldet i staden och för tidigt in begreppet ”krig” för att beskriva situationen. Polischefen, som känt igen Paul sedan hans vigilanteaktiviteter drygt tio år tidigare, föreslår en överenskommelse. Paul släpps lös och får likvidera så många ligister han rimligtvis kan önska sig mot att han håller polisen informerad så de också kan få en del av kakan och äran.

Tillbaka i kvarteren, som verkligen ser ut som en krigszon (i verkligheten lokaliserade i London och inte New York), blir Paul snabbt kompis med krigsveteranen Bennett, ett äldre judiskt par samt ett yngre hispanicpar. De lever i ständig skräck för gängen som röjer runt på gatorna och hederliga människor kan inte ens gå till kvartersbutiken mitt på ljusa dagen utan att bli påhoppade. Paul, som helt plötsligt blivit expert på fällor à la Rambo, visar hur man med enkla medel kan hålla ovälkommet besök på rätt sida om fönstren.

Här har Bronson alltså fått vrida upp sin karaktär ytterligare ett snäpp. Nu är det inte (enbart) hämnd det handlar om, nu är han en legosoldat. Charleys plats i den här historien tjänar helt uppenbart syftet att ge Paul den tunnaste av hämndursäkter samtidigt som den sätter honom i ett utpressningsbart läge mot polisen. Istället för att byta kläder och ta in på lopphotell utrustar sig nu Paul med en kamera som frestande får dingla på axeln och när den följdriktigt blir snattad plockar han lugnt upp en rejä pickadoll och skjuter lakoniskt missdådaren i ryggen. Varvid alla kvarterets rekorderliga invånare hurrar och hyllar hjälten som äntligen vågar Slå Tillbaka.

Med tanke på miljön skulle Death Wish III kunna vara en film med ett socialt budskap. Nedgångna hus och gator, osäkra ungdomar som dras till gängkulturens trygghet och polisen som drivs bort med bra tyngre grejor än gatsten. Men självklart bryr man sig inte om att försöka hitta eventuella orsaker till varför gängen beter sig som de gör, de är bara bad to the bone. Världen kan enkelt delas upp i hederliga människor som likt Charley gjort sin insats (panoreringen över hans medaljer, krigsfoton och väggprydande flagga är minst sagt övertydlig) och ligister som bara är ohyra som bör utrotas. Eller som Paul säger, när polischefen just stampat ihjäl en kackerlacka: ”You have to kill them all”.

Efter en del ytterligare upptrappning (bland annat i form av den obligatoriska våldtäkten, den här gången barmhärtigt nog något kortare än den i Death Wish II) är det alltså dags för mer högeffektivt dödande. Nu är det verkligen krig på riktigt — smygandet på gator och fall från balkonger och tak ger återigen ifrån sig tydliga Western-vibbar. Kriget understryks dessutom av vapnen som används, nu är det slut med mesiga handeldvapen och dags för molotvcocktails, maskingevär, kulsprutor, granater och raketgevär.

Här har man kommit lång bort från originalets förhållandevis eftertänksamma och till viss del problematiserande stämning, det är pang-pang som gäller och ju högre desto bättre. Särskilt bra är det inte, både effekter och stunts haltar betänkligt när den fullskaliga elimineringen av kack… eh, jag menar ligisterna kommer igång. Gängen är inte särskilt skrämmande, många ser mest ut som åttiotalistiska pudelrockare. Handlingen om polisens handfallenhet inför gängvåld hade kunna bli intressant om det inte vore för att myndigheternas frånvaro enbart tjänar syftet att bädda för Paul Kerseys närvaro. Och utan att säga för mycket måste jag ändå påpeka att filmen dessutom bjuder på ett rejält västgötaklimax som knappast hjälper upp det allmänna intrycket.

Bland birollerna kan man i denna upplaga primärt uppmärksamma Alex Winter (Lost Boys och inte minst Bill & Ted’s olika äventyr) i sin första filmroll.

13 reaktioner till “Death Wish III (1985)”

  1. Ja vad ska man säga..? Det är ju bara att hålla med…tokgalet upptrappande av filmvåldet och som vanligt i sega uppföljare så har man helt förlorat kollen på den lilla story och bakomliggande tankar som ändå förgyllde ett original…

    Verkar som det här med badass-gäng i filmer från den här epoken var det läskigaste filmproducenter kunde trolla fram (förutom galna slashers i masker då förstås)…idag ter sig ju dessa ligister tämligen bleka mot allt vad nynazister, terrorister och galna SD-människor har att komma med…

    Måste i sammanhanget också då få nämna ”Harry Brown” som kanske är det närmaste man kommer en Death Wish-film idag. Dock innehåller den en betydligt bättre story och framför allt en betydligt suveränare Michael Caine i the lead! 🙂

    Har man inte sett den bör detta åtgärdas omedelbums!

  2. @BRC: Ja, det blir ju ett lite annat perspektiv när man ser dem så här på raken. Har du återhämtat dig från Saw? 😉

    @Steffo: Harry Brown — nu när du säger det är ju det en modern Death Wish. Hade inte tänkt på den men den lät ju tala om sig när den kom. Tack för tipset, den går upp på Listan.

  3. Jo Harry Brown duger gott om man vill har hämnd med lite bättre kvalite´.
    Bra skrivet men jag blev matt redan när du berättar om polisens deal med Paul. Det får lov att vara någon sans o reson även i en film som DW3.

  4. Ja, jag börjar komma igen nu, känner jag. Börjar fundera på en ny filmserie men också på om jag ska lämna skräckfilmsvärlden den här gången.

  5. @filmitch: Tack. Haha, vid det här laget reflekterade jag inte ens över hur osannolik den uppgörelsen var — hjärntvättad på Death Wish-logik.

    @BRC: Ska bli kul att få en ny serie från dig. Terminator? Star Trek? Superman? Die Hard? National Lampoons? Sällskapsresan? Åsa-Nisse? 😉

  6. Hahaha, Superman-filmerna såg jag om för två år. Terminator sträcker jag mig inte längre än de två första (skrev om dem i våras eller somras eller när det nu var). Alien-filmerna har jag ju också gått igenom vid närmare eftertanke, det var nog också tidigt i somras. Jag funderar på nåt som inte blir en total plåga…

  7. Dirty Harry, kanske? Inte så mycket varken skräck eller sci-fi och Clintan är ju (nästan) alltid Clintan.

  8. Dirty Harry gick jag igenom för ett bra tag sen och det var en väldigt trevlig genomgång. Stor rekommendation även om man redan har sett filmerna.

    När det gäller Death Wish III så känner jag inte att jag har så mycket mer att kommentera än att det var en riktigt bra recension och att jag förmodligen aldrig kommer se den. Om jag av någon outgrundlig anledning blir sugen ska jag återvända hit och få mitt sug botat. 😉

    I kategorin hämndfilmer måste väl Taken tas upp som ett framgångsrikt exempel? Även om jag tyckte den var sådär, men det här är ju inte min blogg så det har ingen betydelse.

  9. @Pladd: Vad kul att du gillade texten. Dirty Harry får kanske bli mitt nästa projekt om BRC passar? Mjna, jag tyckte Taken också var sådär och den är väl mer av en Recovery-film är en Revenge-film? Att Neeson sedan gillar att döda en massa killar på vägen blir liksom mest en bisak.

    @Joel: Tack, vad glad jag blir. Just den invändningen känns ju som man kan göra med nästan alla filmerna utom ettan eftersom de rör sig mer eller mindre på samhällets botten i olika avseenden.

  10. Den första filmen har ju något att säga, iaf i jämförelse med denna. Jag var ju lite snällare i min betygsättning, men hade jag varit på dåligt humör hade det lätt kunnat bli en etta även från min sida. Men de sparar jag till filmer som inte ens bjuder på meningslöst övervåld 😉

    Förresten, har du sett Harry Brown (2009) ? Tycker jag är en bra, modern Death Wish-historia med en bra Michael Caine i titelrollen. Visar lite hur det börjar se ut i dagens samhälle, även i Sverige.

  11. @Movies-Noir: Självklart når den inte upp till den första filmen, varken storymässigt eller moraliskt. Men som sagt, jämfört med fyran var den här ändå måttligt underhållande.

    Nej, Harry Brown står fortfarande och väntar i hyllan men förr eller senare ska jag nog komma fram till den också 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: