Death Wish II (1982)

Åtta år har gått sedan sist och Paul Kersey har flyttat från Chicago, där vi såg honom sist, till Los Angeles. Där lever han numera i högönsklig välmåga med egen arkitektbyrå, dejtar snygga journalisten Geri och till och med dottern Carol har lämnat det värsta grönsaksstadiet. But it isn’t meant to be… Ett gäng snor Pauls plånbok och med adressen i högsta hugg ger de sig iväg. Medan de väntar på att Paul ska komma hem passar de på att å det brutalaste våldta hans hembiträde och Paul själv blir snabbt nedslagen. De skoningslösa sällarna tar med sig stackars Carol till sin håla och vi behöver väl inte gå in närmare på vad som händer där. Hon lyckas fly men kommer inte långt; när hon kastar sig ut genom ett fönster landar hon på ett staket och Paul har den föga uppmuntrande uppgiften att den här gången få identifiera sin dotters blodiga lik.

Andra gången gillt behöver Paul emellertid inte slösa tid på att fundera på vad han ska göra, utan går målmedvetet och metodiskt tillväga. Han köper begagnade kläder och hyr ett rum på ett lopphotell där han ständigt ackompanjeras av kyrkokören i bottenvåningen. Snart är jakten på förövarna i full gång och Paul är skoningslös i sin framfart. Hans upprensning noteras dock av polisen som sänder en officiell förfrågan till New York, som ju hade samma vigilanteproblem för ett par år sedan. Österut blir man lite svettig eftersom man medvetet lät Paul slippa undan den där gången. Därför får kommissarie Ochoa åka till L.A. för att prata allvar med den fårade hjälten.

I denna andra Death Wish har Pauls handlingar bytt fokus en smula. Dels är han som sagt betydligt mer målmedveten i hur han går tillväga för att ta livet av sina fiender. Han agerar inte bara lockfågel, utan söker upp och stirrar utmanande in i kriminella eller bara allmänt ligistiska ansikten. Dels har han nu uttalade fiender och inte bara kriminella i största allmänhet. Däremot finns det fortfarande ingen större tveksamhet i att han från alla håll anses fullt berättigad att slå tillbaka, det finns inte ens antydan till något fördömande av hans handlingar. Filmen inleds på klassiskt manér med radioklipp (hans genomgående arkitektgärning i filmen är att rita en ny radiostation) där man benämner situationen med eskalerande rån och våldtäkter i staden som ett krig: ”…it’s almost as if we’ve been struck by enemy bombs”.

Även den här gången finns en riktig godbit för birollsfantasten i form av mr. Fishburne III, som hunnit byta från Larry till Laurence sedan Apocalypse Now. I likhet med Jeff Goldblums karaktär i första filmen är ”Cutter” verkligen ingen trevlig bekantskap, de snitsiga solglasögonen till trots.

Av någon anledning tycker jag inte att man har fått till stämningen på samma sätt som i originalet. Trots att man gör sitt bästa med slitna hotell, garage synnerligen väl lämpade för överfall och övergivna byggnader där knarkaffärer görs upp känns det mer som kulisser (vilket det naturligtvis inte är) än en riktig stad. Man har tappat dypölskänslan. Till viss del hänger det ihop med musiken som fortfarande är lika påträngande, men med ett klart synthigt 80-talsstuk, signerat Jimmy Page. Den funkar helt enkelt inte riktigt lika bra för min del som Herbie Hancocks mer jazziga dito. Däremot är tidsmarkörerna rätt charmiga, med kopieringsapparater stora som rymdskepp och alla uppgifter på papper, inte en dator så långt ögat kan nå. Lite fingerfärdig förfalskning fixas lätt medelst tippex.

Våldet är föga förvånande mer överdrivet, eller snarare effekterna av det. När någon blir skjuten flyger denne minst ett par meter bakåt, även när han (för det är alltid…ähhh, jag orkar inte dra den drapan här, ingen lär väl ha missat målgruppen för dessa filmer?) blir träffad av Pauls relativt minimalistiska Beretta .380. Paul måste ge sig in i fler närstrider, det blir betydligt mer skottlossning och mer blod. Det känns emellertid som rätt följdriktigt i den här typen av filmer och därför reagerar jag inte särskilt mycket.

Vad som däremot var ordentligt obehagligt var våldtäkterna av det latinska hembiträdet och Carol, motsvarigheterna i ettan hade kunnat platsa i en Disneyfilm jämfört med vad vi får se här. Utdragna, snaskiga och gränsande till våldspornografi drar de ned betyget rejält, för jag ser ärligt talat inte poängen med dem (eller jo, det gör jag naturligtvis men det är en poäng som inte känns särdeles tilltalande). En duktig berättare borde kunna få till samma äckelkänslor med betydligt sparsammare bilder.