Death Wish (1974)

alt. titel: Death Wish — Våldets fiende nr. 1

Ett par firar lycklig och idyllisk semester på Hawaii. Det är solnedgångar, blomsterkransar och ljumma vindar. Men snart måste de tillbaka till Staden. Även den vacker, men det är en bedräglig skönhet, för här finns faran. Inledningsvis förstår man att mannen, en arkitekt vid namn Paul Kersey, är en ”bleedings-hearts liberal” som inte blankt fördömer kriminella utan snarare tycker att det är samhället som har misslyckats. När ett gäng rånare bryter sig in i lägenheten och mördar hans fru och våldtar deras gemensamma dotter börjar han emellertid tänka i andra banor.

Kanske är det vi kallar civilisation egentligen bara feghet? Vad hände med pionjärandan, att kunna skydda sig själv och sin familj mot alla yttre hot? Det som byggde den amerikanska nationen var män som kunde stå upp för sina rättigheter till liv och frihet. På kommentaren ”We’re not pioneers anymore…” frågar Paul retoriskt ”Then what are we?”.

Tja, vad den före detta vapenvägraren Paul Kersey blir, är ju ingen större hemlighet. Stärkt av lite revolverförtroende ger han sig ut i storstadsdjungeln och blir ett enmansmedborgargarde, till en början mest genom att besöka ödsliga parker om natten och försvara sig när han blir rånad. Men snart eskalerar Pauls hämndvilja och han söker medvetet situationer som ska göra honom till ett åtråvärt rånoffer. Hans första offer togs av daga i självförsvar och nästan av en slump (om det inte hade varit för att Paul släpade med sig sin revolver överallt hade antagligen inget hänt) men snart hyser han inga samvetsbetänkligheter att skjuta flyende i ryggen och genomföra diverse manövrar för att komma undan polisen.

För polisen kommer honom givetvis på spåren, mer avancerad är han inte. Grejen är bara den att i och med Pauls framfart går rånfrekvensen ned till glädjestatistik och ingen är egentligen särdeles intresserad av att sätta dit honom. Dessutom inspirerar hans dåd andra medborgare till självförsvar mot de livsfarliga ligister som tidigare haft staden som sin egen lekplats.

Det känns som om det kom ganska många filmer av den här typen i mitten av 70-talet, Taxi Driver är bara ett exempel. Detta berodde sannolikt på att 70-talets New York knappast var någon turistidyll, snarare en plats där man så snabbt som möjligt tog sig mellan jobb och hem och inte var man särdeles trygg på någotdera av de ställena heller. Generellt anses Death Wish vara den första film där man tog ett klassiskt Western-tema — den hederlige mannen som tar till vapen mot laglösheten — och förlade det till en modern miljö.

Men där Taxi Driver bygger mycket på stämning och känsla är sådana subtiliteter inget för Death Wish. Vissa försök görs att kontrastera soldränkt hawaiiansk kust med begravningar i snöglopp, men vanligtvis är det pang på rödbetan. Det är ingen större tvekan om att staden är en stagnerande dypöl av våld och kriminalitet, helt utan lag och ordning. Den stämningen framhävs dock på ett föredömligt sätt i Herbie Hancocks vilda och påträngande score.

Filmens kärnfullhet är inte helt fel. Death Wish får fram sitt budskap (med en viss överlastning, det ska erkännas) och den väcker ändå intressanta frågor, känns på något sätt autentisk. Kritik har rests mot det överdrivna våldet mot Pauls fru och dotter men möjligen är jag totalt avtrubbad genom idogt filmtittande för även om det naturligtvis är våldsamt, ser jag det mer som ett sätt att filmiskt ge Paul ett moraliskt carte blanche.

Genus-o-metern skulle naturligtvis kunna ha invändningar av uppenbara skäl, men det hela känns liksom följdriktigt. Inom rape and revenge-genren är det här ju själva grunden. Kanske också på grund av Western-vibbarna, där det är mannens ansvar att skydda hem och familj? Och trots att Charles Bronson knappast är någon karaktärsskådespelare, finner jag mig övertygad och fascinerad av Pauls mänskliga undergång (blir han till och med galen?). För visst är det väl så att hans reaktion är fel?

Slutligen är detta en fantastiskt rolig birollsfilm för kalenderbitaren. Olympia Dukakis är ”Cop at the Precinct”, Christopher Guest spelar en liten men viktig polisroll och enligt Wikipedia ska också en mycket ung Denzel Washington finnas med som Farlig Svart Rånare (han går dock inte att hitta kopplad till filmen på IMDb). Men det kanske allra guldigaste är en långhårig (och lång!) Jeff Goldblum i en ganska matig första roll, ”Freak 1”.

16 reaktioner till “Death Wish (1974)”

  1. Härlig första-text i det här temat!
    Jämförelsen med Taxi Driver är ju helt rätt! Är tillräckligt årssliten för att komma ihåg den konstiga hypen runt den här Bronson-filmen ett antal år efter att den kom, ohh den var så ”hemsk och våldsbejakande.”

    På senare år när man sett den framstår den ju som rätt nördig och rent av lite skruvat humoristisk (förlåt..revenge och rape-historier ska man inte skratta åt egentligen), men det blir också precis som du skriver kanske ett sorts typsnitt över hur samhället i USA tedde sig på 70-talet…

    Gudarna ska veta att Bronson inte är någon höjdare som skådis, men som hämnande svenne gör han sig rätt ok! 🙂

    Nu ser vi fram mot veckans vidare redogörelser!

  2. Helt otroligt, du lyckades genom din text att få mig intresserad av en film med Charles Bronson! Jag trodde det var en omöjlighet för nåt träigare har jag svårt att tänka mig. 😉

  3. Som vanligt en klockren text om en film jag inte trodde det fanns så mycket att säga om (även om jag själv gjort ett försök: http://addepladde.wordpress.com/2009/07/13/recension-death-wish/). Det jag minns mest så här ett bra tag efter jag såg den senast är att allt är så enkelt. Inga onödiga gråtscener eller motsatsen. Han bara packar på sig vapnet och går ut och skjuter folk (på ännu enklare sätt). Det behöver inte vara svårare än så.

  4. @Steffo: Kul att du gillade den, nu återstår bara att se om jag kan fortsätta leverera då. 😉 Hade jag varit mer välbekant med 70-talets filmproduktion hade jag antagligen kommit på ännu fler exempel — The Warriors känns lite för spejsad för att riktigt platsa. Visst är det lustigt, jag hade också en bild av filmen som våldsbejakande och det tycker jag inte man kan säga att den är. Men det kommer…

    @Fiffi: Vad roligt att du känner så, mission accomplished. Jag hade annars gissat att du var lite småförtjust i Bronson 😉

    @Pladd: Tacktack. Jag tycker den här enkelheten är ganska befriande och han lyckas ändå på något sätt ge uttryck för sin ambivalens och ångest genom sitt träiga yttre. kanske blir det tom ännu mer starkare än om han hade rasat ihop i en liten snyftande hög? Jag hoppar över och läser din text — spännande 😀

  5. Länge sedan jag såg vill dock minnas att den var lite långsam åtminstone mot mina förväntningar. Är obehagligt förtjust i genren r&r. Bra skrivet as always ska följa med spänning vill dock minnas att det blir nästan parodiskt mot slutet?
    F.ö älskar uttrycket bleeding libral i mitt fall är det en bra indikation att det är en skum figur ja alltså den som använder sig av uttrycket t.ex O`Reilly, Pallin m.fl

  6. Välskrivet! Har som sagt inte sett dessa filmer men nu blev jag ju riktigt nyfiken. Tror inte jag sett Bronson i någon film överhuvudtaget…

  7. Ah en modern klassiker! Har aldrig tänkt på den som en urban western men det är en bra liknelse! Kul ser fram emot att följa Death Wish temat, har själv bara sett ettan tror jag.

  8. @filmitch: Ja, den här första är som sagt inte riktigt så ultravåldsam som man kanske skulle förvänta sig med tanke på seriens rykte. Det känns på något sätt som att ”liberal” i bemärkelsen förolämpning är betydligt mer provocerande nu för tiden (associerar utifrån ditt exempel med O’Reilly, tex). Min minnesbild i filmen är att det är en av hans kollegor som i alla sällskaplighet fäller detta yttrande om Bronson. Tack för berömmet, det värmer.

    @BRC: Tack! Enligt IMDb har han 162 titlar på sin CV, så det finns ju goda möjligheter att se något av honom i alla fall. Innan han blev synonym med Paul Kersey tycks det ha varit mycket Westerns som gällde. Men om du har sett original-House of Wax har du sett en extremt ung version av honom. Hade han varit inblandad i något Dallas-avsnitt antar jag att du hade kommit ihåg det? 😉

    @Joel: Väl mött. Urban Westerntemat är väldigt uppenbart när man väl börjat tänka på det. Ska jag vara helt ärlig är det dock ingen liknelse som jag kom på själv, utan en som förekommer rätt frekvent när man läser om filmen. Även Pladd hade med denna aspekt i sin recension.

  9. @Sofia:
    Skulle JAG vara småförtjust i Bronson? Herregudminskapare, karln har ju inte ens mustasch!

    (Eller….har han det? Hahaha. Så lite vet jag ;D)

  10. @Fiffi: OM han har mustasch! Jag tänkte att de där stenansiktiga machomännen var din typ? 😉

  11. @Sofia & Pladd:
    Fan! Jag har missat det totalt! Han har nästan lite långtradarmusche ju!

    Nu ska Death wish upp, läääängst upp på min måste-se-lista. Allt med Bronson, give it to me! ;D

  12. Trevlig läsning (nu när jag äntligen fått tid till att läsa om din Death Wish-vecka efter min lilla alpresa).

    Kul att du nämnde att Herbie Hancock gjort ljudspåret. Brukar gilla hans scores. Och sen de där birollsinnehavarna verkar ju bara för bra.

    (Kom förresten att tänka på den svenska filmen Pojken i trädet (med en ung Tomas Bolme). Denna svenska 60-talsrulle har faktiskt Hancock gjort musiken till… eller det hade han inte alls, för lite research visade att det var Quincy Jones, haha. Nåväl.)

  13. @Jojjenito: Ja, här händer det saker när man är borta 🙂 Var inte så väldans bekant med Hancock innan detta, så det var lite roligt att snoka reda på. Vad gäller Pauls dödslängtan: You’ll see 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: