Resident Evil: Apocalypse (2004)

När vi lämnade Alice i Resident Evil visste vi till att börja med inte att hon var Alice eftersom ingen hade använt hennes namn i första filmen. Nå, nu undviks det lilla misstaget genom att hon levererar en snabb recap: anställd av Det Onda Företaget, vill ställa saker och ting tillrätta genom att spela förrädare men saker och ting går åt helvete nere i the Hive.

Martin (1977)

Vid titten på en mer nutida vampyrfilm (wait and see…) blev jag påmind om att den gamle skräckräven George A. Romero inte bara har zombiefilmer på meritförteckningen. Året innan Dawn of the Dead kom Martin, en vampyrfilm som blivit något av en kultklassiker.

The City and the City (2009)

Jag har tidigare proklamerat att jag inte skulle ha något emot att leva i Guillermo del Toros huvud. Riktigt flyta ut i högra hjärnbarken och ta del av fantasifyrverkerierna. Men om jag samtidigt bleve erbjuden ett litet krypin hos China Miéville vete tusan hur jag skulle kunna välja. Inget annat alternativ finns i det läget än att dela sig i två.

Med sex tidigare Miéville-böcker under bältet är läsningen av The City and the City ändå en i vissa lägen fysisk upplevelse. Flera gånger känner jag vad som kanske närmast kan likna ett rus över hur denne mans berättarkreativitet fungerar; man blir hela tiden överraskad, nyfiken, exalterad. Han svänger sitt litterära spö och jag är inget mindre än trollbunden.

The Last House on the Left (2009)

Med en remake av en filmklassiker nära till hands är det ju helt oundvikligt att man ser även den. Trots att remakes sällan är några höjdare och trots att originalet till att börja med inte heller var någon höjdare.

Originalet i det här fallet är förstås Wes Cravens omtag på Jungfrukällan från 1972. Mer obehaglig än otäck för min del. The Last House of the Left d.y. har i det stora hela behållit Cravens originalhistoria men lyckats undvika många av hans manusmissar (bara för att falla i några nya, förstås). Fokus ligger betydligt fastare på unga Mari, kompisen Paige (vars namn absolut låter mer 00-tal än originalets ”Phyllis”) leder henne mycket tydligare på villovägar, samtidigt som hon är den första att flippa ur när saker och ting börjar gå illa. Hon expedieras också snabbare, varvid Mari är den enda kvar som vi känner någon sympati inför.

The Last House on the Left (1972)

Som fan av Scream och inte minst A Nightmare on Elm Street är det naturligt att man även söker sig bakåt i Wes Cravens numera voluminösa produktion. The Hills Have Eyes hade sina poänger och nu var det dags för regissörsdebuten The Last House on the Left. En viss spänd förväntan åtföljde tittandet eftersom filmen blivit så pass omtalad.

Death Wish III (1985)

Paul Kersey rullar återigen in i New York, den här gången för att återuppliva minnet av lyckligare tider med Charley, en gammal soldatkompis från Koreakriget. Men Charley bor i ett osäkert grannskap och när Paul kommer fram hittar han dörren öppen och sin vän nedslagen. Givetvis anländer poliser precis när Paul står lutad över ett blodigt lik med pistolen i högsta hugg och han åker raka vägen in i finkan.

Death Wish (1974)

alt. titel: Death Wish — Våldets fiende nr. 1

Ett par firar lycklig och idyllisk semester på Hawaii. Det är solnedgångar, blomsterkransar och ljumma vindar. Men snart måste de tillbaka till Staden. Även den vacker, men det är en bedräglig skönhet, för här finns faran. Inledningsvis förstår man att mannen, en arkitekt vid namn Paul Kersey, är en ”bleedings-hearts liberal” som inte blankt fördömer kriminella utan snarare tycker att det är samhället som har misslyckats. När ett gäng rånare bryter sig in i lägenheten och mördar hans fru och våldtar deras gemensamma dotter börjar han emellertid tänka i andra banor.

Kanske är det vi kallar civilisation egentligen bara feghet? Vad hände med pionjärandan, att kunna skydda sig själv och sin familj mot alla yttre hot? Det som byggde den amerikanska nationen var män som kunde stå upp för sina rättigheter till liv och frihet. På kommentaren ”We’re not pioneers anymore…” frågar Paul retoriskt ”Then what are we?”.

Tja, vad den före detta vapenvägraren Paul Kersey blir, är ju ingen större hemlighet. Stärkt av lite revolverförtroende ger han sig ut i storstadsdjungeln och blir ett enmansmedborgargarde, till en början mest genom att besöka ödsliga parker om natten och försvara sig när han blir rånad. Men snart eskalerar Pauls hämndvilja och han söker medvetet situationer som ska göra honom till ett åtråvärt rånoffer. Hans första offer togs av daga i självförsvar och nästan av en slump (om det inte hade varit för att Paul släpade med sig sin revolver överallt hade antagligen inget hänt) men snart hyser han inga samvetsbetänkligheter att skjuta flyende i ryggen och genomföra diverse manövrar för att komma undan polisen.

För polisen kommer honom givetvis på spåren, mer avancerad är han inte. Grejen är bara den att i och med Pauls framfart går rånfrekvensen ned till glädjestatistik och ingen är egentligen särdeles intresserad av att sätta dit honom. Dessutom inspirerar hans dåd andra medborgare till självförsvar mot de livsfarliga ligister som tidigare haft staden som sin egen lekplats.

Det känns som om det kom ganska många filmer av den här typen i mitten av 70-talet, Taxi Driver är bara ett exempel. Detta berodde sannolikt på att 70-talets New York knappast var någon turistidyll, snarare en plats där man så snabbt som möjligt tog sig mellan jobb och hem och inte var man särdeles trygg på någotdera av de ställena heller. Generellt anses Death Wish vara den första film där man tog ett klassiskt Western-tema — den hederlige mannen som tar till vapen mot laglösheten — och förlade det till en modern miljö.

Men där Taxi Driver bygger mycket på stämning och känsla är sådana subtiliteter inget för Death Wish. Vissa försök görs att kontrastera soldränkt hawaiiansk kust med begravningar i snöglopp, men vanligtvis är det pang på rödbetan. Det är ingen större tvekan om att staden är en stagnerande dypöl av våld och kriminalitet, helt utan lag och ordning. Den stämningen framhävs dock på ett föredömligt sätt i Herbie Hancocks vilda och påträngande score.

Filmens kärnfullhet är inte helt fel. Death Wish får fram sitt budskap (med en viss överlastning, det ska erkännas) och den väcker ändå intressanta frågor, känns på något sätt autentisk. Kritik har rests mot det överdrivna våldet mot Pauls fru och dotter men möjligen är jag totalt avtrubbad genom idogt filmtittande för även om det naturligtvis är våldsamt, ser jag det mer som ett sätt att filmiskt ge Paul ett moraliskt carte blanche.

Genus-o-metern skulle naturligtvis kunna ha invändningar av uppenbara skäl, men det hela känns liksom följdriktigt. Inom rape and revenge-genren är det här ju själva grunden. Kanske också på grund av Western-vibbarna, där det är mannens ansvar att skydda hem och familj? Och trots att Charles Bronson knappast är någon karaktärsskådespelare, finner jag mig övertygad och fascinerad av Pauls mänskliga undergång (blir han till och med galen?). För visst är det väl så att hans reaktion är fel?

Slutligen är detta en fantastiskt rolig birollsfilm för kalenderbitaren. Olympia Dukakis är ”Cop at the Precinct”, Christopher Guest spelar en liten men viktig polisroll och enligt Wikipedia ska också en mycket ung Denzel Washington finnas med som Farlig Svart Rånare (han går dock inte att hitta kopplad till filmen på IMDb). Men det kanske allra guldigaste är en långhårig (och lång!) Jeff Goldblum i en ganska matig första roll, ”Freak 1”.

Taxi Driver (1976)

Och återigen är det Filmmedia.se som sett till att jag fått tummen ur med följande inlägg.

Travis Bickle kan inte sova. Som det praktiske man han är tar han jobb som taxichaffis för att åtminstone kunna tjäna lite pengar på sin sömnlöshet. Fast med tanke på hans mentala hälsa hade det kanske varit smartare med ett annat jobb — Travis ser ett New York som är fullt av knarkare, kriminella, hallickar och horor samt har en sysselsättning som gör att han efter varje pass måste torka både blod och sperma från baksätet. Någon borde städa upp i skiten, tycker Travis.