I ett snöigt Klippiga bergen är en ensam man jagad. Han lyckas undkomma och katt-och-råtta-leken fortsätter vidare ned mot slättlandet och öknen.

Jag blir fascinerad av Seraphim Falls. Länge, länge får vi inte veta vem den ensamme mannen är, vilka det är som jagar honom eller varför, och det häftiga är att det inte spelar någon roll. Det är intressant hur lätt det är att ta den ensammes parti bara för att vi sett honom först och han är ensam mot många motståndare för vi vet ju egentligen inte om någon av dem är god eller ond. Harry Gregson-Williams eftertänksamma och vemodiga score betonar Seraphim Falls som en lite annorlunda Western, här är det verkligen ingen pang-pang action.

Händelsemässigt sett är det en synnerligen enkel film och det är en av dess styrkor. Tyvärr håller inte den goda idén hela vägen och det egentliga manuset tar slut i höjd med det första riktiga mötet mellan jagad och jagande. Efter detta fortsätter filmen ungefär ytterligare 20 minuter men då med ett händelseförlopp som tycks ha kommit till i en förvirrad maratonsession, understödd av pizza och Jolt Cola, klockan tre natten innan scenerna ska genomföras.

Men det största problemet är egentligen att man lyckats fixa alldeles för kända skådisar till alfahannekampen. I samma stund som antagonist och protagonist är identifierade kan jag bara se filmens egentliga titel i meterhög neon: Oscar Schindler och James Bond i Vilda Västern. I det här fallet blir filmens enkelhet både vad gäller handling och dialog till nackdel eftersom det inte finns tillräckligt mycket annat som tar uppmärksamheten från Liam Neeson och Pierce Brosnan.