City of Hope (1991)

”The City of Hope” är ett sådant där uttryck som politiker gillar att svänga sig med, även politiker i New Jersey. Men ett par pinnhål längre ned på samhällsstegen ser hoppet ut att vara långt borta. Nick Rinaldi säger upp sig från sitt trista jobb som pappa har fixat och försöker omedelbart fixa lite kokain för att fira. På kvällen samma dag träffar han Angela som har en sjuk son sedan ett tidigare äktenskap.

Hon var gift med Michael som nu är polis och som inte är särskilt upphetsad över sin ex-frus nya pojkvän. Kommunalrådet Wynn är klämd mellan det politiska spelet under täcket och sina väljare, som alla tycker att han horar för ”the man”. Joe är Nicks far, byggmästare och i den rollen pressad att göra sig av med ett antal hyresfastigheter för att man där ska kunna uppföra dyrare lägenheter och köpcentrum.

Och så vidare och så vidare. Ja, ni fattar, City of Hope är en sådan där film med en gigantisk rollista och en handling som väver fram och tillbaka mellan olika trådar som ibland hänger ihop och ibland inte. Filmen är mer ett utsnitt ur ett par dagars verklighet i den aktuella staden, snarare än en historia med en början och ett slut. Och det ska erkännas: jag är inte överdrivet förtjust i den här typen av berättande.

Det må vara välspelat, och det är det här, och det må handla om angelägna och intressanta ämnen, och det gör det här (stadsdelars förfall, ungdomskriminalitet, fattigdom, korruption på alla ledder), men jag blir helt enkelt inte engagerad. Jag ser mycket väl att John Sayles här har gjort en arg film med till synes primärt förlorare och inga vinnare men jag bryr mig inte. Det får bli att ta tillvara de små glädjeämnena: att Sayles inte faller i den uppenbara Do the Right Thing-fällan. En förhållandevis ovanlig roll för David Strathairn. En förhållandevis tidig filmroll för Chris Cooper. Och det var väl ungefär det…

7 reaktioner till “City of Hope (1991)”

  1. Jag är ganska förtjust i Sayles filmer men visst är det lite bror duktig känsla över en del av hans produktion, står på den lille mannens sida, korrumperade politiker etc. Gillar även stora rollistor och att filmens ram i är berättelsen utan tiden. Hade nog ett City lite högre betyg.

  2. @Fiffi: Har ingen relation till den serien, men det låter inte som om jag skulle se den heller 🙂

    @filmitch: Grejen är ju att jag såg den här eftersom jag gillar Passion Fish och älskar Lone Star så jag har absolut inte avskrivit Sayles

  3. Lone Star är riktigt bra Passion fish gick väl häromkvällen? Den är inte heller så pjåkig.

  4. ”Filmen är mer ett utsnitt ur ett par dagars verklighet i den aktuella staden, snarare än en historia med en början och ett slut. Och det ska erkännas: jag är inte överdrivet förtjust i den här typen av berättande.”

    Jag tror det är här vi hittar förklaringen snarare än i att du inte sett The Wire eller The Shield. Jag kan inte prata för The Shield men The Wire är inte alls nån slice of life-serie utan ett historieberättarepos av… episka mått. 😉 Men den innehåller en oändlig mängd karaktärer, det gör den.

    Fråga: Do the Right Thing-fällan?

  5. @Jojjenito: Ja, det är ju lite svårt att nagla fast referenserna när jag inte sett någondera 🙂 Och jag måste erkänna att jag inte minns vad jag var så kryptisk med för drygt 11 år sedan

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: