”The City of Hope” är ett sådant där uttryck som politiker gillar att svänga sig med, även politiker i New Jersey. Men ett par pinnhål längre ned på samhällsstegen ser hoppet ut att vara långt borta. Nick Rinaldi säger upp sig från sitt trista jobb som pappa har fixat och försöker omedelbart fixa lite kokain för att fira. På kvällen samma dag träffar han Angela som har en sjuk son sedan ett tidigare äktenskap.

Hon var gift med Michael som nu är polis och som inte är särskilt upphetsad över sin ex-frus nya pojkvän. Kommunalrådet Wynn är klämd mellan det politiska spelet under täcket och sina väljare, som alla tycker att han horar för ”the man”. Joe är Nicks far, byggmästare och i den rollen pressad att göra sig av med ett antal hyresfastigheter för att man där ska kunna uppföra dyrare lägenheter och köpcentrum.

Och så vidare och så vidare. Ja, ni fattar, City of Hope är en sådan där film med en gigantisk rollista och en handling som väver fram och tillbaka mellan olika trådar som ibland hänger ihop och ibland inte. Filmen är mer ett utsnitt ur ett par dagars verklighet i den aktuella staden, snarare än en historia med en början och ett slut. Och det ska erkännas: jag är inte överdrivet förtjust i den här typen av berättande.

Det må vara välspelat, och det är det här, och det må handla om angelägna och intressanta ämnen, och det gör det här (stadsdelars förfall, ungdomskriminalitet, fattigdom, korruption på alla ledder), men jag blir helt enkelt inte engagerad. Jag ser mycket väl att John Sayles här har gjort en arg film med till synes primärt förlorare och inga vinnare men jag bryr mig inte. Det får bli att ta tillvara de små glädjeämnena: att Sayles inte faller i den uppenbara Do the Right Thing-fällan. En förhållandevis ovanlig roll för David Strathairn. En förhållandevis tidig filmroll för Chris Cooper. Och det var väl ungefär det…

Annonser