alt. titel: Blodspår
Föredetta FBI-agenten Terry McCaleb kontaktas av Graciella Rivers, en kvinna som påstår sig känna hans innersta. Hennes syster, Gloria, blev rånmördad och hon är övertygad om att McCaleb har just Glorias hjärta i sin nyopererade bröstkorg. Eftersom den döda kvinnan och FBI-agenten delar samma ovanliga blodgrupp ser McCaleb ingen anledning att säga emot.
Wes Anderson, ständigt denne Wes Anderson! Åtminstone känns det så när jag snart efter den rejäla genomgång av filmskaparens produktion på Addepladdes j-vla filmblogg och vad som känns som otaliga diskussioner för och emot får möjlighet att se The Life Aqautic.
Steven Zissou är en dokumentärfilmare som tycks ha sett sina bästa dagar. Hans senaste filmvisning hälsas inte med mycket mer än en gäspning och det faktum att hans närmaste medarbetare Esteban uppges ha blivit uppäten av en ”jaguarhaj” under själva inspelningen renderar fler fniss än upprörda utrop.
I ett snöigt Klippiga bergen är en ensam man jagad. Han lyckas undkomma och katt-och-råtta-leken fortsätter vidare ned mot slättlandet och öknen.
Jag blir fascinerad av Seraphim Falls. Länge, länge får vi inte veta vem den ensamme mannen är, vilka det är som jagar honom eller varför, och det häftiga är att det inte spelar någon roll. Det är intressant hur lätt det är att ta den ensammes parti bara för att vi sett honom först och han är ensam mot många motståndare för vi vet ju egentligen inte om någon av dem är god eller ond. Harry Gregson-Williams eftertänksamma och vemodiga score betonar Seraphim Falls som en lite annorlunda Western, här är det verkligen ingen pang-pang action.
Rörliga bilder och tryckta ord 