Var skulle världen befinna sig om det inte vore för George Lucas storhetsvansinne? En enormt populär och stilbildande trologi var inte nog, George ville ha två (låtom oss bedja för att han inte satsar på en triolgi av trilogier). I efterhand kan vi väl konstatera att det i mångt och mycket var ett slöseri med tid, resurser och pengar. Den första trilogin blev inte bättre eller mer fördjupad bara för att vi vet exakt varför Anakin Skywalker/Darth Vader måste ha på sig kostym och hjälm — de är inte bara skådebröd om ni nu trodde det!

De första filmerna i den nya trilogin (Phantom Menace och Clone Wars) hankade sig fram men i Revenge of the Sith tycks både manusförfattarna och skådespelarna ha nått vägs ände. Dialogen är styltig (”He killed the younglings…”), berättelsen är sönderbruten och trots att Hayden Christensen gör sitt bästa för att se väldigt plågad, mörk och pre-Darth Vaderaktig ut är han helt enkelt inte särskilt trovärdig. Möjligen skulle det faktiskt ha varit otäckare om han hade fortsatt att vara samma släthyade och blondlockiga pojke ända fram till själva Vader-ögonblicket.

Många frågor dyker upp när man ser filmen. Hur är det egentligen med namnet Darth Plageious (det tycks förekomma en viss förvirring rörande stavningen)? Varför måste alla onda namn vara en variant på ord som står för onda ting? Varför är alla Jedis så löjligt enkla att ta kål på när ”Order 66” kommer? Borde de inte vara lite tuffare? Varför vill jag kräkas över alla Ewan McGregors putslustiga one-liners? Vad gör ens Natalie Portman, vanligtvis en en briljant skådespelerska, i filmen? Varför ansträngde man sig så mycket för att etablera Padmé/Drottning Amidala som en ganska stark karaktär i de tidigare filmerna, bara för att reducera henne till ett gnälligt mähä?

Allt som allt, en inte särskilt överraskande besvikelse (filosofisk fråga: är det då verkligen en besvikelse?) men en film som skämmer Star Wars goda namn och rykte.

Annonser