Som bokens undertitel, Karl Otto Bonnier och hans tid, antyder är detta en drygt 500 sidor lång krönika över utvecklingen av Sveriges största mediekoncern och mannen (egentligen männen) som stod bakom denna utveckling. Läsaren får följa anfadern Gerhard Bonnier som emigrerar från Tyskland till Danmark i början av 1800-talet, startar verksamheter som lånebibliotek, bokhandel och förlag samt hur denna verksamhet sprids genom sonen Adolf Bonnier som flyttar till Sverige 1827. Adolf hämtar bland annat brodern Albert till Stockholm och det är sedan Alberts ättelinje som kommer att utgöra de Bonniers som når ryktbarhet i förläggarbranschen.

Författaren Per I. Gedin har bland annat haft tillgång till familjen Bonniers privatarkiv och det är en fullödig redogörelser för många göranden och låtanden som möter läsaren. Korrespondensen mellan både familjemedlemmar och förlagets olika författare speglas också framförallt genom detta medium. Och vilka författare sedan…

Generationsmässigt tycks skillnaderna markanta. Albert säkrade giganter som Topelius och Rydberg. När det är dags för Strindberg, Levertin och Hedin förhåller sig Albert något konservativt avvaktande medan istället sonen Karl Otto är den som ser både nöjet och nyttan att ”komma in sig med den literära venstern”. Karl Ottos son Tor tar sedan successivt över kontakterna med författare som Ekelund och Lagerkvist, vilkas modernistiska stil för Karl Otto aldrig kunde jämföras med Strindberg och de övriga nittiotalsförfattarna.

Nej, käll- och innehållsmässigt finns inget att invända, Gedin har sannerligen gjort gedigna (heh…) efterforskningar, även när det gäller bakgrundsmaterial utanför brevarkiven, men för min del blir örtagårdsmästaren mest en, förvisso omfångsrik, fågel som flaxar ihärdigt men aldrig riktigt lyfter (kanske just på grund av sitt omfång?). Jag saknar Gedin själv i framställningen, som känns väl deskriptiv. Visst är det intressant att exempelvis få inblick i det extremt stormiga förhållande som rådde mellan förlaget/förläggaren och Strindberg (vem hade den mannen å andra sidan inte ett stormigt förhållande med?) men jag kanske inte behöver ha vetskap om exakt varenda krona som författaren lyckades gnälla/rya/bedja sig till i honorar och förskott.

Det kapitel som stack ut var dock det som behandlar familjens Bonniers judiska roll i det svenska samhället under femtiotalet år. Här smälter relevant bakgrund samman med intressanta reflektioner från framförallt Karl Otto kring vad det innebar att vara svensk och jude (helst i den ordningen) i Sverige mot slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. En i sanning ingen lätt roll — när man höll sig på sin kant var det misstänkt och när man försökte assimilera sig kom ständiga anklagelser om att man försökte ”köpa” sig svensk.

Närhelst Bonniers belackare tyckte att det kunde vara lämpligt (och det tyckte de oftast) kom det judiska argumentet upp i de mest skilda diskussioner. I Giftas-processen blev detta särskilt tydligt eftersom boken blev åtalad för hädelse; Bonniers blev anklagade för att vilja tjäna pengar på osedlighet, det menades att som inflyttade till Sverige borde de vara mer tacksamma mot sitt nya land och inte publicera ”smutshistorier och dessa usla åsigter, som förstöra den uppväxande ungdomen”.

Annonser