Mentalsjukhus i stora och otillgängliga byggnader är som sagt var inte särskilt upplyftande. Särskilt om de dessutom ligger på otillgängliga platser — som Ashcliffe på Shutter Island utanför Boston. Huvudläkaren Dr. Crawley förklarar för poliserna Teddy och Chuck att detta är den enda institutionen i USA, ja i hela världen, som kan handskas med patienterna. För här handlar det inte om folk som springer omkring och tror att de är Napoleon i trekantiga hattar, på Shutter Island bor de ”criminally insane” (var det bara jag som satt och undrade var på ön de hade placerat ”William J. Le Petomane Memorial Gambling Casino for the Insane”?).
Teddy och Chuck har kallats till Shutter Island för att hjälpa till i sökandet efter en förrymd kvinnlig patient, Rachel Solando. Rachel tycks ha förvunnit spårlöst men vad som från början mest tycks vara ett låst-rum-mysterium utvecklas snart till något mer illasinnat. Teddy är övertygad om att man på ön utför illegala experiment på patienterna och om han bara kan komma tillbaka till fastlandet ska han avslöja alltsammans. Men först måste han få tag på bevis och det finns naturligtvis en liten risk att de ondsinta läkarna är honom på spåren.
Scorsese har gjort en ohyggligt snygg film med Shutter Island, varje kameravinkel känns genomtänkt och Teddys många drömsekvenser är vackra och obehagliga på en och samma gång. Polisens mentala sönderfall och ultimata sammanbrott befäster också än en gång DiCaprios rang i det absoluta toppskiktet. Ändå blir jag inte fångad, kanske för att twisten är körd i och med att jag redan hade läst Lehanes bok.
Men känslan av krypande paranoia, att man är något på spåren när det egentligen bara rör sig längre och längre bort och historiens successiva insnärjning, den saknar jag. Trots filmens överlagdhet får Scorsese inte riktigt till den rätta atmosfären. Den gradvisa sammanblandningen mellan dröm, hallucination och verklighet för Teddy blir i det visuella mediet mer lösryckt och lyckas därför inte heller fylla den stämningsmässiga roll som är tanken (eminenta filmbloggaren Fiffi håller inte med).
Rörliga bilder och tryckta ord 
Du har helt rätt där, jag håller inte med.
Tycker du var väldans snål med betyget ;D
The book made me do it ;D
Tack! Äntligen en recensent som vågar jämföra och analysera med boken. Har ej läst den själv men stött på ett antal recensenter som nämner att de läst boken men sen vägrar göra jämförelser mellan medierna.
Är helt övertygad om att boken ”måste” vara bättre.
http://www.joelburman.com/2010/07/shutter-island/
@Joel: Bra recension! Men den här tröstlösheten du nämner på slutet, är inte det lite av grejen med hela historien — att det liksom aldrig tar slut? Lite som Kings Dark Tower. Jag kan definitivt rekommendera boken, hittills har jag inte läst någon Lehane som varit dålig.
Det är möjligt och jag menar nog inte det ien negativ bemärkelse egentligen. Det jag stör mig på är att det blir så monotont när man inte känner något för karaktärerna. Hade jag brytt mig om dom mer hade det varit ett underbart sätt att sluta på. Tycker fortfarande att den skulle ha slutat med insikten vid fyren.
@Joel: Jo, ofta så blir det ju betydligt bättre om tittaren lämnas lite osäker. Här känns det förstås som om man velat ha ordentlig closure, även om det är downer-closure, helt i linje med filmens övriga slickness (oj vad mycket svengelska det blev här).
Bra skrivet! Håller med, filmen ser väldigt bra ut.
@RJ: Tack och detsamma skulle jag kunna säga, när jag nu inte sade det i mina kommentarer till din recension 😉 Det känns som om vi bägge två hade en viss tveksamhet gemensamt, men att tveksamheten gällde lite olika saker.
Hehe, tack. 🙂 Ja, verkar så.