Predestination (2014)

Vad skulle du göra om du kunde ändra på historien? På din historia? En frestande fråga som genomsyrat hundratals, sannolikt tusentals, tidsreseberättelser. Så ock Predestination.

Men som titeln antyder är det som så ofta annars frågan om det verkligen går att ändra på det förflutna. Är det kanske inte så att vi för alltid är inmotade i ett spår, en hängränna, och att historiens utveckling är både förutbestämd och oundviklig?

En namnlös man utan ansikte vaknar upp i en sjukhussäng. Han är en tidsreseagent och hans senaste uppdrag gick förödande fel. Men det fina med tidsresor är ju att man alltid får en andra och en tredje och en fjärde (ja, ni fattar, gissar jag) chans att göra det rätta. Att ställa saker tillrätta.

Just den här mannens uppdrag (närmast fixering om vi ska vara ärliga) går ut på att stoppa en fruktad bombman som härjade i New York på 1970-talet. Grejen är att bombaren efter varje försök som tidsreseagenten gör för att hejda dådet ändrar på sitt upplägg, vilket innebär att det inte bara handlar om att hoppa tillbaka till samma händelse och göra ett nytt försök.

Men så är agenten till slut än en gång på plats i 70-talets New York och jobbar som bartender (i syfte att hitta bombarledtrådar frår vi anta). En kväll besöks baren av en ung man som har en märklig historia att berätta. Kan det möjligen vara så att den, som vore det förutbestämt, hänger ihop med det agenten försöker uppnå?

Om inte annat lyckades verkligen Sinister med ett uppdrag: att göra mig betydligt mer positivt inställd till Ethan Hawke. Från att tidigare nästan ha undvikit skådisen blir hans närvaro en anledning till att närma mig en annars okänd film med en viss förväntan. Så också med Predestination, att Hawke skulle vara med var i princip det enda jag visste om filmen innan vi bänkade oss i en av biograf Zitas salonger under den synnerligen sympatiska filmfestivalen Monsters of Film.

Under filmens första halva undrar jag om Hawkes närvaro kanske bara ska vara en halvlurig publikmagnet när vi istället kastas in i en historia i historien genom den unge barbesökarens berättelse. Men efter ett tag gör det inte det så mycket eftersom jag gillar den lilla utvikningen och för mig okända Sarah Snooks roll i den. Berättelsen om en annorlunda flicka som är så nyfiken på rymden att hon tydligen kan tänka sig att ingå i någon slags rymdbordell bara för att kunna resa bland stjärnorna gör mig spänd på i vilken riktning den här historien egentligen ska gå.

Efter ett tag visar det sig (förstås) att det ändå finns en koppling mellan agentens arbete och barbesökaren. Predestination är säkert en av de där filmerna där det lönar sig att se om den både en och två gånger för att fånga upp spåren av brödsmulor som ligger utströsslade lite här och var. Men i slutänden kan jag tycka att filmen knyter ihop säcken lite väl tajt (vilken den i och för sig har ärvt från sin Heinlein-förlaga ”All You Zombies”). Predestination avslutas i en, förvisso elegant, moebius-remsa men den eviga cirkelrörelsen känns för min del otillfredsställande. Det handlar inte bara om hönan och äggen, någonstans på vägen måste ju också tuppen introduceras i historien.

Men fram tills dess är filmen både välgjord och välspelad. Bakom den står två australiensiska bröder, Michael och Peter Spierig, och till min överraskning noterar jag att det var de som stod bakom inte-genomusla vampyrrullen (vilket i vampyrsammanhang är ett bra betyg) Daybreakers från 2010. Behöver jag säga att jag absolut är nyfiken på att se vad som ska komma från dem härnäst?

Minst lika nyfiken är jag förstås på vad de andra filmspanarna, som slöt upp i rekordstora mängder den här gången, tyckte om filmen.
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Har du inte sett den? (pod)
Har du inte sett den? (blogg)
The Nerd Bird