Det hänger på håret

En manlig man är en hårig man, det visste redan Delila. Snipp, snipp med saxen och hennes Simson var effektivt, om än symboliskt, kastrerad (han hade alltså tur jämfört med John Bobbitt). Så vad blir den naturliga reaktionen när det inte är Delilas sax, utan biologi i kombination med en allt ökande ålder som får ungdomslockarna att falla från skulten? Naturligtvis det svartaste av bedrägerier…

Under årens lopp har vi alltså sett många mer eller mindre magnifikt hårresande (heh…) överkamningsexempel både i verkligheten (Donald Trump) och på vita duken (Kingpins Ernie McCracken eller American Hustles Irving Rosenfeld). Men frågan är om inte den mesta överkamningen av dem alla är filmmediet självt. Syftet med en överkamning är ju helt enkelt att skapa en illusion (närvaro av hår där sådant saknas) och vad annat är syftet med film?

Därmed skulle man också kunna säga att detta senaste filmspanartema (som i och för sig gällde ”Hår”, snarare än det mer specifika fenomenet ”överkamning”) är ett ovanligt välfunnet sådant. Men vilka filmspanarteman är å andra sidan inte ytterligt välfunna? I dare you!

Det är alltså dags att luta sig tillbaka i frisörstolen och fundera på hur man tacklar ämnet. Lista ”Filmhistoriens bästa toupéer”? Sweeny Todd hade ju varit perfekt i sammanhanget om det inte vore för att jag inte riktigt kan med att posta om ett inlägg som publicerades för knappt två veckor sedan.

Nej, ganska omgående smyger sig tanken på Brave in i min hjärna, Pixar-filmen som föregick Monsters University. Var det inte så att den fick en hel del uppmärksamhet för just hjältinnan Meridas hår? A wee red haired lass?

Men eftersom jag (tyvärr) inte kunde ta itu med betinget med en gång fick jag chans att gå omkring och tugga lite på det här med hår på film och det är alltid farligt. Varför bara nöja sig med en film? Vore det inte lite kul att försöka gör några håriga nedslag i den tecknade filmens historia? Och nog vore det ännu roligare att inte nöja sig med nedslag utan faktiskt ta ett riktigt krafttag? Skiter påven i skogen? Har björnen en toppig hatt (vi får väl se…)? Hör jag rytmiska handklappningar från läktarna?

Sagt och gjort. Ramarna gav sig självt – animerade långfilmer från Walt Disney Animation Studios och den mångåriga partnern Pixar (hur skulle jag annars få med Brave?) Vad som följer är alltså ett försök att beskriva utvecklingen av hårbeklädnad på både människor och djur (vanligen kallad päls) från Snow White and the Seven Dwarfs (1937) till Monsters University (2013). Oftast har jag plockat enstaka intryck via trailers och liknande på youtube (det är också dit alla länkar leder) om jag inte haft direkt tillgång till alstren. Hår Håll i hatten mina damer och herrar, så kör vi!

Till att börja med kan man konstatera att rörliga teckningar innebär en begränsning vad gäller just hår (och mycket annat också förstås). En enstaka teckning kan vara enormt detaljerad, men när du ska börja producera 24 teckningar för varje filmsekund, teckningar som alla måste stämma överens sinsemellan, blir situationen en annan. Disneys förste hjälte, Mickey, var förvisso en mus men mycket till päls fick han inte av sin skapare. Snarare har vi något som kan liknas vid fyra lakritsremmar på en svart rundel med en lite mindre svart rundel överst. Individuella hårstrån, oavsett om det handlar om ögonbryn, skägg eller päls förvandlas länge istället till en enhetlig volym som sedan eventuellt kan fås att röra sig mer eller mindre naturligt.

Visst är det så att huvudhåret säger något om sina karaktärer. Disneys tidiga hjältinnor har alla ofta mer eller mindre lösa uppsättningar men mer sällan en fritt hängande kalufs. På så sätt skapas möjlighet till ett hårsvall som ändå är förhållandevis kontrollerat. Svårigheten med ett naturligt utseende på de där irriterande kindlockarna syns tydligt hos Eilonwy i The Black Couldron (1985). Här har man försökt skapa en friare frisyr, med resultatet att det tyvärr mest ser ut som om prinsessan är utrustad med två döda och rätt feta maskar som hänger vid sidan om hennes ansikte.

Till skillnad från de goda kvinnorna har de onda häxorna antingen en extremt stram håruppsättning, håret helt dolt eller löst hängande i stripor. De goda äldre damerna får inte sällan nöja sig med en lite lösare knut än häxans. I likhet med smycken och andra nipper blir kvinnornas hår till accessoarer på ett sätt som inte är förbehållet männen. Oftast föräras de bara lite olika färg på det lagomt kortklippta barret. Männens accessoar är möjligen istället den nedre ansiktsbehåringen, redan hos de sju dvärgarna kan man till exempel notera att individerna skägg skiljer sig åt en aning.

Men ska vi vara helt ärliga är den stora karaktärsdanaren varken hår eller skägg, utan ögonbrynen. Människans ansiktsuttryck styrs av ett femtiotal olika muskler och av särskild vikt för just ögonbrynen är ”ögonbrynsrynkaren” (musculus corrugator supercilii). Genom att dra ihop ögonbrynen skapas uttryck för intensiva känslor som ilska, sorg, stress och avsky. Alla förstås viktiga i tecknade filmer där subtilitet sällan är dagens buzzword.

Tittar man på de tidiga Disney-filmerna ur det håriga perspektivet blir det klart att tecknarna hela tiden tvingas arbeta med volym, snarare än detaljer, för att få till ett acceptabelt rörelsemönster. Både päls, huvud- och ansiktsbehåring är sällan mer än ifyllda konturer även om man för varje film också kan se att det tas små, små steg framåt.

Sisådär, längre ska jag inte tvinga er att hänga med idag. Men om ni är sugna på ytterligare hår av hin (eller ja, Disney, då) får ni gärna återkomma imorgon, hårfrågan blev tydligen mer uppslukande än vad man kanske skulle kunna tro.

Alltså: to be continued…

Under tiden måste ni naturligtvis passa på att besöka mina filmspanarkollegor för fler ståpälsframkallande hårrullar.
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Except Fear
Filmitch
Flmr