Streaming, flaxen, waxen…

Idag fortsätter vi med 1940-talet så får vi väl se hur långt vi hinner. Alla på plats? Please keep your arms and legs inside the vehicle at all times.

Redan i Pinocchio (1940) har katterna Figaro och Gideon fått enstaka testar i bröstbehåring och polisonger jämfört med djuren in Snow White (1937). I Fantasia (1940) finns det mycket fina rörelser i kentaurernas svansar även om fallet och rytmen snarare påminner om tyg. I scenen med kentaurinnorna syns till och med en hel liten hellensk skönhetssalong där de unga damerna får möjlighet att göra sig riktigt piffiga i hår och svans för sina hugande friare.

Just det segmentet (som redan har en del genusmässiga komplikationer) surnar dock betänkligt när jag kan läsa mig till att kentaurinnorna i filmens original inte bara fick hjälp av rundnätta puttis utan också av en liten mörk fyrbening med flätor. När Fantasia släpptes på nytt under 60-talet var dock den mörkhyade tjänarinnan bortcensurerad och har sedan dess inte setts till (innan youtube och digitaliseringens tidevarv vill säga). Man kan ju fråga sig vad som är värst: slavinsinuationer eller en värld som är kliniskt befriad från svarta karaktärer överhuvudtaget?

När det gäller päls arbetar sig Disney sakta men säkert fram till Lady and the Tramp (1955) som av många ses som studions absoluta höjdpunkt. Fortfarande är större delen av hundarna mest färgklickar men Tramp och Ladys benhår eller Tramp och Jocks mustascher, som här inte enbart är mer detaljrika, utan också förhållandevis rörliga, talar sitt tydliga språk.

Ladys långa öron är kanske inte så detaljerade men får tjäna samma syfte som de mänskliga hjältinnornas hår – något att skyggt gömma ansiktet bakom eller vars fladder antyder hög fart. Storverken har animatörerna dock sparat till en scen där den bedagade pekinesern Peg sjunger Tramps lov. Det ska dock noteras att Peg samtidigt syns mot en relativt enhetlig och enkel bakgrund. Rom byggdes inte på en dag.

Sleeping Beauty (1959) innebar en brytning från den tidigare relativt enhetliga Disney-stilen, men inte nödvändigtvis en positiv sådan. Det fanns en tydlig designambition med filmen, vilket bland annat syns i prinsessan Auroras hår. Uppsättningen känner vi igen, men animatörerna har försökt att skapa ett annat utseende genom att dela upp massan i ett antal olika länkar som till viss del rör sig oberoende av varandra.

Hade filmen skapats under bättre förutsättningar hade försöket kanske kunnat fungera men i nuläget drogs produktionen med tidsbrist och underbemanning. Efter fem års mer eller mindre oavbrutet arbete sattes animatörerna på beting för att överhuvudtaget får eländet klart. Varje dag måste en enskild tecknare krama ur sig åtta Auroror, 22 ekorrar och 32 medelstora fåglar. Det säger sig självt att resultatet blir därefter.

Sleeping Beauty satte tonen – själva tecknandet kunde faktiskt bli satt på undantag. Från och med One Hundred and One Dalmatians (1961) hade studion utvecklat en tidsbesparande kopieringsteknik för karaktärerna men det var samtidigt en teknik som inte kunde hantera allt för intrikata detaljer.

Det innebar i sin tur att även bakgrunderna måste anpassas till samma stil för att inte bryta av. Å andra sidan gick det att hantera mer information i varje bild – alla dalmatinerna må kanske inte ha mycket till päls att tala om, men en film med så många individuellt fläckiga hundar i en och samma scen hade tidigare tagit enormt lång tid att producera.

Förändringen innebar dessutom att mer energi kunde läggas på karaktärs- och händelseutveckling (jämför tempot i exempelvis Bambi (1942) och One Hundred…) och under 60- och 70-talen produceras filmer som numera räknas till samma klassikerhylla (till och med av andra än Disney själva, vilka som vi ju vet aldrig gör något annat än ”klassiker”) som Snow White och Cinderella (1950).

Fortfarande tas dock baby steps när det handlar om hår – aningens fler detaljer och bättre rörelser i film för film. Mowglis svarta page svajar i skön takt med Kung Louis tunggung (1967) och detsamma gör Hit Cats beatnikburr i Aristocats (1970). Mellan de två kvinnliga superskurkarna Cruella de Vil (One Hundred…) och Medusa (The Rescuers, 1977) syns en klar skillnad i just rörelsemönstret. Cruellas hår hänger nästan lika stripigt som den elaka styvdrottningens i Snow White medan Medusa kan slänga rätt frikostigt med sina testar.

I The Rescuers kan man dessutom notera två andra utmärkande hårfenomen och båda rör den lilla flickan Penny. Hon utrustas nämligen med förhållandevis lätthanterliga råttsvansar, en tidsbesparande frisyr som återkommer hos andra flickor, till exempel Boo (Monsters, Inc., 2001) och Darla (Finding Nemo, 2003).

Men än viktigare för denna blygsamma exposé är att The Rescuers kan vara den första film där animatörerna tangerar hår som faktiskt blir blött när det kommer i kontakt med vatten. Tidigare hade till exempel Sir Ector (The Sword in the Stone, 1963) fått en hel diskbalja över sig utan att det syntes någon som helst skillnad och vi kan väl vara överens om att varken Robin eller Lille John (Robin Hood, 1973) ser särskilt blöta ut när de trillar i den där lilla bäcken?

Just den lilla detaljen utvecklas med stormsteg bara till nästa Disney-rulle i ordningen, The Fox and the Hound (1981), där jag måste erkänna att jag blev riktigt imponerad av arbetet bakom räven Tods ofrivilliga bad.

Med The Fox and the Hound närmar vi oss emellertid samtidigt Disneys absoluta djupdykning under 80-talet, en period som tydligen fick företaget att smått undra om det var slut med en publik som efterfrågade tecknade filmer av Disney-snitt. Kidsen nuförtiden kanske mest ville ha My Little Pony, Transformers eller Masters of the Universe? Inte bara i ett hårperspektiv synes både The Great Mouse Detective (1986) och Oliver & Company (1988) inte ens plana ut, utan kanske till och med utgöra ett steg bakåt i utvecklingen.

Det här känns som en lämplig avrundning även om det är lite av en downer. Men vem vet, framtiden kanske ser ljusare ut imorgon?

Återigen: to be continued…