Tropa de Elite (2007)

alt titel: Elite Squad

Det är trevligt med filmvänner. Inte bara får man mängder av tips på roliga och intressanta filmer man borde se, utan också draghjälp med de där surdegarna som legat och jäst på hyllan.

När det blev klart att inte heller Fiffi hade sett den omtalade brasilianska Tropa de Elite gjorde vi gemensamt slag i saken och såg till att limpan äntligen skjutsades in i ugnen.

Ibland får man en känsla av att filmer från mer exotiska landsändar blir välkända mest för att de målar upp en lockande bild av något främmande, levererar lite billig eskapism (i alla fall billigare än att åka på semester till paradiset). Så icke Tropa de Elite.

Nog för att det regissören José Padilha visar upp känns främmande, but not in a good way… Hade jag arbetat på Rio de Janeiros turistinformation vete fanken om jag inte till och med sett till att försöka få filmen stoppad för export. Bilden av staden som målas upp i Tropa de Elite är nämligen långt ifrån smickrande.

Stadens olika favelor vilar säkert i knarklangares händer, vilka styr dem som små separata kungadömen. För att göra det använder man sig av vapen. Mycket vapen. Kraftfulla vapen. Om polisen någonsin kunnat göra något åt situationen är den tiden sedan länge förbi. Nu återstår egentligen bara att försöka upprätthålla en skör vapenvila som bygger på att polisen tittar åt andra hållet och tar emot rejält med mutor för att göra det. Alternativt säljer mer vapen till småpåvarna.

Något så genomkorrumperat som Rios poliskår var det länge sedan jag såg porträtterat på film. Ingen gör egentligen någonting om det inte lönar sig rent ekonomiskt. Polisbilarnas nya motorer försvinner spårlöst och samtidigt saknas medel för att reparera de fordon som ständigt går sönder. Vilket inte är så konstigt med tanke på att det enda de innehåller är motorer som är tillräckligt gamla för att någon ska vara intresserad av att sno dem.

Mot allt detta står Batalhão de Operações Policiais Especiais (BOPE), en militaristisk specialstyrka. De är förvisso omutbara och de enda, förutom av langare mutade poliser, som vågar sig in i de labyrintiska favelorna. Å andra sidan lämnar deras metoder en hel del övrigt att önska. I praktiken ligger de i krig med stadens illegala element och här gäller ingen Genèvekonvention.

Lite vid sidan av står stadens (primärt vita) över- och medelklass och förfasar sig över mutade poliser och specialstyrkornas brutala metoder, samtidigt som de stödjer langarna. Att köpa lite gräs är väl inte så himla farligt?! Med samma blåögda frejdighet (men med betydligt mindre riskabla konsekvenser) som de svenska 60- och 70-talens studiebesökare hos arbetarklassen, engagerar sig studenter i favelornas hjälporganisationer. Att dessa hjälporganisationer endast kan existera med den lokale knarklangarens goda minne blir bara ett bevis på hans sociala samvete.

Tropa de Elite följer dels de unga polisaspiranterna och barndomskamraterna Neto och André, dels BOPE-veteranen kapten Roberto Nascimento. Efter att Neto och André tröttnat på den genomkorrumperade poliskåren återstår egentligen bara specialstyrkans obönhörlighet.

Filmen är actionladdad och snabbklippt, men vinglar från gång till annan på gränsen till mer-intressant-än-bra eftersom Padilha gapat över en försvarlig kaka. Tropa de Elite är egentligen tre filmer i en: först Neto och Andrés bakgrunder i poliskår och på universitet, sedan en Full Metal Jacket-liknande del i BOPE:s stenhårda träningsläger och till slut killarnas respektive karriärer inom specialstyrkan. Inflätat i detta finns förstås också kapten Nascimento som febrilt försöker hitta sin ersättare eftersom han ska bli pappa och därmed inte längre har råd att riskera sitt liv.

Slutresultatet blir alltså lite splittrat och råbarkat. Till hjälp har vi Nascimentos VO och som vanligt är det ett tillägg som oftast hade kunnat hoppas över. Det är inte utan att jag funderar på om det är något som tillkommit lite på senheten för att publiken inte ska riskera att uppfatta BOPE som några slags hjältar, vilket de definitivt inte är, hur de än väljer att själva se på sina insatser.

Nu återstår bara frågan: blev Fiffi lika osugen som jag på en tripp till Rio?