The Quiet Roar (2014)

FilmspanarnaDetta är inte en film som ger tanken något att arbeta med. Kärnan i upplevelsen ligger inte i ord, utan inom dig själv. Med andra ord: om du inte gillar The Quiet Roar är det hos dig felet ligger.

Eller också kan man se det inledande uttalandet som en programförklaring för filmen som helhet. Vid beskedet att hon är obotligt sjuk väljer Marianne att ta kontakt med en organisation som på en tysk rastplats kan bistå med en inre resa. Marianne hade länge ingen kontakt med sin numera döde make. Inte heller de två sönernas liv tycks hon ha någon plats i.

The Quiet RoarMöjligen vill hon försöka förstå varför livet har blev som det blev eller också bara besöka sitt inre jag. Men hjälp av en drogcocktail blir hon sin egen åskådare under en period när sönerna var små och familjen bodde (hyrde?) en avlägset belägen bergsstuga.

Jag uppfattar The Quiet Roar som en film om en person som under större delen av sitt liv varit mer eller mindre deprimerad, någon som i desperation ständigt skriker i det tysta. Hon försöker upprätthålla en fasad mot man och barn men har aldrig riktigt vågat ge sig hän till kärleken eller i relationer generellt. Äktenskapet liknas vid cigaretter: det finns tusen orsaker till varför Marianne inte ska röka men ändå gör hon det.

Grejen är att man inte är särskilt rolig som person när man är deprimerad och det är därmed inte heller The Quiet Roar.

Det inledande halvfuturistiska upplägget är fantasieggande men är egentligen helt meningslöst. Vad som är den mystiska organisationens syfte förblir en gåta. Kunden tycks dessutom inte få några insikter av sitt besök i det förflutna som hon inte lika gärna kunde ha få ut av en genomsnittlig timme psykoterapi. Samtidigt som det säkert känna angeläget för Marianne själv att hitta någon slags inre försoning är hennes process faktiskt fullkomligt ointressant för mig som tittare. Jag känner inte kvinnan på filmen och den lockar mig heller inte till att lära känna henne eller engagera mig i hennes situation och känsloliv.

Filmen består primärt av bilder på (1) det förtrollande vackra bergslandskapet, (2) husets interiörer (många sittmöbler klädda med kohud blir det) och (3) Joni Francéen och Jörgen Svensson som säger saker rakt ut i tomma intet, allt ackompanjerat av lagomt svårmodig musik. Visst fanns det anledning att sätta en ännu större prettovarningsstämpel på regissörsduon Henrik Hellström och Fredrik Wenzels första film, Man tänker sitt, men det gör inte The Quiet Roar bra, bara mindre blodtryckhöjande.

star_half_full

Som vanligt var det trevligaste med filmen sällskapet. Tror du de tyckte likadant?

Except Fear
Har du inte sett den (pod)
Har du inte sett den (blogg)
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm

 

8 reaktioner till “The Quiet Roar (2014)”

  1. Hahaha! Gillar din sista tag – Vad ÄR det här? Fyra små ord som symboliserar hela filmen.

    Nu är jag så sugen på nån dum komedi, popcornaction, japanskt jättemonster så jag håller på att krevera 🙂

  2. ”Kunden tycks dessutom inte få några insikter av sitt besök i det förflutna som hon inte lika gärna kunde ha få ut av en genomsnittlig timme psykoterapi.”

    Ovanstående är en klockren sammanfattning av mitt största problem med filmen. Förstår inte varför någon skulle välja detta alternativ istället för återförening med sönerna (om försoning är omöjligt kanske återblicken skulle handlat mer/tydligare om det?) eller terapi.

    Sen kan jag köpa att filmskaparna väljer detta val men tyvärr tycker jag inte slutresultatet blir så bra som potentialen som finns där till att börja med.

  3. Betyget en halv är verkligen ett lågt betyg. Det lägsta möjliga?

    Du nailar två av de största problemen med denna film. Man är helt ointresserad av karaktären Marianne och filmen gör inget för att få oss att lära känna henne. Den potentiellt intressanta set-uppen med det futuristiska, att kunna besöka olika ”rum” i sitt förflutna med hjälp av en ”guide” slarvas bort helt och hållet. Vad adderade guiden förutom en VO? Vilka rum? Vilken resa? Många frågor och den enda vi får till svar är ett quiet roar.

  4. Underhållande kategorisering och taggning, och jag noterar att mästerverket The Comedy hamnade i exakt samma kategori.

    Man kan väl gissa att den mystiska organisationens syfte är att sälja hallucinogena droger till överpris och tjäna en massa pengar, men du har onekligen en poäng om vad Marianne förväntas få ut av det hela. Fast de var ju ganska tydliga i början med att storyns uppbyggnad inte håller för kritisk granskning.

  5. @Fiffi: Det finns mycket spännande som gömmer sig bakom den taggen 😉

    @Joel: Absolut, ett försök till försoning genom att återknyta kontakten med sönerna känns betydligt vettigare än det här krystade konceptet. Som du påpekar, filmen hade behövt fyllas med betydligt mer för att man skulle acceptera den här vägen.

    @Henke: Nope, vi har den ovärdiga överkryssade stjärnan också. Så det finns alltså filmer som är sämre än The Quiet Roar…

    @Carl: Hehe, ”mästerverket The Comedy”. Det är bara en vild gissning, men du och jag tycks inte vara så filmkompatibla 🙂 Nog för att de kanske inte hymlar om filmens upplägg, men jag vet inte om det egentligen gör det mer ok.

  6. Mycket bra sammanfattning av filmen, och det skriver jag inte bara för att jag tycker precis likadant. För det gör jag. Tycker precis lika alltså.;) Men jag var lite mer frikostig med betyget, främst pga de vackra bilderna. Fotot alltså… eller ”cinematografin” som Har du inte sett den? kallar det.

    Inledningen var lovande men blev ändå som du konstaterar fullkomligt meningslös.

    En kommentar (Joel kan läsa också): kan det vara så att Marianne planerar att senare försöka återförenas med sina söner. Den inre resa hon gör i filmen var första steget, en sorts förberedelse.

  7. @Sofia: Urvalet är litet än så länge så hoppet lever lite till. Annars hoppas jag att skillnaden är konstant så jag tryggt kan tolka ”Astråkigt, Betyg 1” som en rekommendation.

  8. @Jojjenito: Tack! Tja, det är väl i de här lägena vi brukar dra till med ”great minds think alike” och struntar i alla gångerna det inte är applicerbart 😉 När det gäller fotot och bilderna tror jag att jag ändå var lite influerad av Noah. Där hade Aronofsky byggt upp sina bilder som blev maffiga, i The Quiet Roar hade man placerat sig i ett landskap där det ”bara” handlar om att sikta och skjuta. Orättvist måhända men så blev det den här gången.

    Mycket möjligt att Marianne nu efter försoningen kan försöka återförenas med sina söner. Hon äter ju apelsin, vem vet hur länge tanten kommer att leva?

    @Carl: Det är ju det taggar är till för 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: