Heat (1995)

Efter ytterligare en kommentarsdiskussion om Heat, den här gången hos Fiffi, var det helt enkelt dags att ta den här filmtjuren vid hornen.

***

Publicerad i Västerbottens Kuriren i februari 1996

Två av Hollywoods mest kända manliga skådespelare som har ett rykte om sig att dessutom vara seriösa är Al Pacino och Robert DeNiro. Egentligen är det konstigt att de aldrig tidigare spelat med i samma film (förutom Gudfadern II där de inte möttes i en enda scen) eftersom de med få undantag rört sig i samma genre — gangsterfilmer. Men Heat är alltså filmen som ändrat på detta faktum.

Vincent Hanna (Pacino) är polis och har vigt sitt liv åt att slå ned på skurkarna i vårt samhälle. Detta gör dock att han har lite svårt att kombinera sitt jobb med privatlivet eftersom skurkar sällan varken vilar eller sover. Framförallt inte om de är som Neil McCauley (DeNiro), vilken har som livsfilosofi att aldrig engagera sig i någonting som han inte kan släppa inom trettio sekunder om det skulle behövas. En synnerligen professionell tjuv som för det mesta bryter sig in där han skall, tar det han skall och är ute igen utan blodsspillan, vanligen med stora pengar som resultat. Han leder ett väloljat team som till skillnad från sin ledare har både hustru och barn. När Hanna får tips om att något stort är på gång leder spåren fram till McCauley och han sätts under hårdbevakning. Saker och ting börjar verkligen hetta till när McCauley trots detta och mot bättre vetande bestämmer sig för att genomföra den stora bankkuppen.

Vad som framförallt borde göra en presumtiv publik en smula misstänksam mot Heat är trailern. Vad som betonas där är nämligen det faktum att Pacino och DeNiro förekommer i samma film, något som man med största sannolikhet fattat ändå. Vad gäller historien som sådan nämns den inte med ett ord och detta kan ha sin förklaring i att den tyvärr inte är mycket att hurra för. Hade det inte varit för de båda huvudrollsinnehavarna skulle Heat inte vara mycket att hetsa upp sig för och det är knappt värt ansträngningen som det är nu.

Michael Mann har både regisserat och skrivit manus och det är frågan om detta egentligen var ett så smart drag, det hela känns nämligen mest som att se tre Miami Vice-avsnitt efter varandra (filmen är 2,50 lång). Det är mestadels oinspirerat, förutsägbart och rutinmässigt, inte ens den stora bankkuppen är värd någon uppmärksamhet. Tyvärr har regissörer som John Woo, Quentin Tarantino och Roberto Rodriguez uppenbarligen gett vissa personer intrycket av att om man bara har med tillräckligt mycket grovt våld och pang-pang så har man automatiskt en bra film. Heat bevisar med all önskvärd tydlighet att så är inte fallet.

Men det är som sagt Pacino och DeNiro som gör filmen sevärd och även om de inte gör sina bästa rollprestationer är de fullt acceptabla. Vad jag själv beklagar är en smula är att Val Kilmer inte får en möjlighet att visa vad han går för som DeNiros spelgalne kollega och vän, denna självutplånande karaktär gör inte hans talang rättvisa. Filmen presenterar ett intressant tema, det är sällan som det genereras lika mycket sympati för personerna på båda sidor om lagen. Men precis som när det gäller allt annat känns denna infallsvinkel oavslutad, man hade kunnat utnyttja det i ännu högre grad. Dock kan man fråga sig varför huvudrollsinnehavarna med sin stora erfarenhet på filmer av detta slag överhuvudtaget har gått med på att göra filmen. Den är inte dåligt, framförallt inte om man gillar genren, men medioker på ett sätt som dessa herrars filmer sällan är. I vissa perioder är den sevärd men det är inte utan en viss skepsis som den får sina tre kurrar.

Omdöme 2011:
Tja, någon fredagssågning blev det inte idag men inte heller stående ovationer. Jag har försökt återkomma till Heat ett antal gånger, i det fåfänga hoppet att den ska ha blivit bättre, men det har snarare blivit tvärtom. De senaste gångerna kunde jag inte engagera mig det minsta i Robban och Als alfahannepisstävling. Men för all del, lika genomusel som rebooten (använder jag det ordet rätt nu?) av Miami Vice är den förvisso inte.

Fast lite var jag allt ute och cyklade där med ganstergenren, vet inte riktigt vad jag tänkte på. Visst har bägge gjort en del gangsterfilmer men också väldigt mycket annat.

Det som var lite kul med just den här visningen däremot var att det var en midnattspremiär, salongen var totalt packad och när en viss karaktär bites the dust andades hälften av publiken en unisont “Åh, nej!”.

Sett till rollistan så här lite i backspegeln är det nästan ännu orättvisare att allt ljus hamnar på de två huvudherrarna för där hittar vi både stort och smått. Förutom Val och John Voight har vi bland andra Tom Sizemore, Wes Studi, Dennis Haysbert, Natalie Portman, Wlliam Fichtner, Tom Noonan, Hank Azaria, Danny Tejo, Henry Rollins och Jeremy Piven.

Och eftersom jag nämner trailern…