Elvaårige Alamein, kallad Boy, bor tillsammans med sin lillebror Rocky och en månghövdad skara kusiner hos sin farmor. Boy och Rockys mamma dog när Rocky föddes. Förutom Michael Jackson (ety året är 1984) är Boys största idol hans pappa. Det finns ingen hejd på alla hjältedåd som Boys pappa tagit sig för och när en klasskompis calls bullshit (eftersom han råkar veta att Boys farsa sitter i samma fängelse som hans) hittar den beundrande sonen raskt på en smart rymning.
Och en kväll tycks alla hans idoldyrkande drömmar gå i uppfyllelse. Medan farmor är bortrest anländer en supercool svart bil med pappan och hans gäng, Crazy Horses. Boy slutar hänga med sina kompisar och ägnar nu all sin tid åt att försöka kravla sig in i fadershjärtat. En ambition som vi i publiken raskt kan konstatera enbart kommer att sluta i besvikelse för Boys del eftersom han tyvärr är utrustad med en riktigt risig pappa.
Det var intressant att se Taika Waititis andra film (alltså Boy) direkt efter debuten Eagle vs Shark. Som jag ser filmerna och deras rollfigurer finns det nämligen klara kopplingar mellan Jermaine Clements Jarrod (från första filmen) och Boys pappa (spelad av regissören själv). Pappan har förvisso något bättre grepp om sina social skills än Jarrod, man förstår att han kan vara en charmig jävel när han sätter den sidan till (vilket förstås också hänger på att Clements utstrålning skiljer sig från Waititis).
Men samtidigt är de bägge två fullblodsegoister, vilka dessutom agerar avgjort barnsligt när något går dem emot. Boys pappa har bara ett något större våldskapital, vilket jämfört med traktens riktiga brottslingar ändå inte är särskilt stort. Vilket ska visa sig när pappan och hans “gäng” (i realiteten hans två kumpaner) får för sig att sno det lokala gängets majja-odling.
Stämningsmässigt är Boy en mer finstämd och balanserad film än Eagle vs Shark. Humorn funkar bättre när den kommer utan alla former av quirky och understryker samtidigt inte sällan den egentliga misären som Boy, hans familj och de flesta av hans kompisar lever i. De små, malplacerade segmenten av stop motion från debuten blir här till dels barnteckningar som beskriver lillebror Rockys världsbild, dels Boys icke föraktliga hjältedyrkansfilter, vilka fyller ett avsevärt rimligare syfte.
Boy föll mig bättre i smaken än quirky-överdosen i Eagle vs Shark, men som misärig barndomsskildring kommer den inte med särskilt mycket nytt. Det är också en genre som inte är någon större favorit för min del. Dessutom är de flesta av de yngre skådisarna inte särskilt bra, vilket tyvärr inkluderar James Rolleston i huvudrollen. I mina ögon är det uppenbart att Waititi gjorde om och gjorde rätt med Jojo Rabbit.
Men trots minustecknen för Boy kan jag ändå fortsatt konstatera att Waititi är en filmskapare som tilltalar mig med sin humor och sitt hjärta. Han har lyckligtvis bara blivit allt bättre på att visa det i sina filmer. Och här får man väl ändå respektera att han tagit alla chanser att uppfylla sin barndoms Michael Jackson-drömmar, inte minst i den avslutande och halsbrytande blandningen mellan en traditionell maorisk haka och Thriller.
Rörliga bilder och tryckta ord 