Mr. Jones (2019)

alt. titel: Den sorte jord, L’ombre de Staline, L’ombra di Stalin, Red Secrets – Im Fadenkreuz Stalins

Det är tidigt 1930-tal och i maktens korridorer i Storbritannien gör man två internationella felbedömningar som ska få konsekvenser. Att fästa någon som helst betydelse vid den tyske mr. Hitler är bara slöseri med tankemöda, karln är en clown. Däremot är man redigt imponerad av mr. Stalins ansträngningar att lyfta Sovjet i kängsnörena. Landets utveckling går som tåget, men varifrån kommer resurserna?

Gareth Jones är en intelligent och språkkunnig ung man som precis fått sparken från jobbet som utrikespolitiskt sakkunnig hos den förre premiärministern David Lloyd George. Liksom många andra är även han nyfiken på det sovjetiska undret, inte minst tack vare att hans mor under en period var engelskalärare i Ukraina. Han kan också hanka sig fram i journalistkretsar tack vare berömmelsen som kommer sig av att vara “that welsh chap who interviewed Hitler”.

Han anländer till ett strikt bevakat Moskva, men börjar snart ana oråd vad gäller de hängivna västerländska kommunisternas lovord över landets tillstånd. Är allt verkligen så tip-top som partiledningen vill göra gällande? Han lyckas ta sig in i Ukraina, för att på egen hand undersöka det sovjetiska undret.

Polska Agnieszka Hollands Mr. Jones har som synes några år på nacken, men har förstås nått en ny aktualitet i samband med det ryska kriget mot Ukraina. Historien ger vid handen att det är en grannsamverkan som inte har funkat särskilt bra tidigare heller. Eller, ska vi säga, i alla fall varit något ensidig.

Mr. Jones är dessutom en tvättäkta biopic, inte bara i sin beskrivning av svältkatastrofen som kallas Holodomor utan också i det faktum att Gareth Jones var en verklig person. På gott och ont, som fallet brukar vara med BOATS. Manuset (av Andrea Chalupa) tar sig en hel del friheter, där det som (fullt förståeligt) tycks ha gjort Gareth Jones efterlevande mest upprörda är en scen som involverar en bit “mystery meat”. Men också att filmen utelämnar det faktum att Jones uppmärksammade svälten som grasserade i hela Sovjet vid den här tiden och inte bara i Ukraina. Ingen blir väl förvånad över att det verkar tveksamt om Gareth Jones någonsin träffade George Orwell (även om jag tycker att det funkade bra med att parallellisera Jones historia med Orwells Animal Farm).

Av någon anledning har Agnieszka Holland alltid varit en regissör som jag haft på min radar, trots att jag bara sett två av hennes mindre kända 90-talsfilmer. Rent hantverksmässigt är Mr. Jones oerhört välgjord och jag gillar greppet att göra de Ukrainska segmenten nästintill svart-vita. Här finns bara snö och grå himmel, gråa hus samt gråa människor.

Som vanligt är det lurigt att spegla några större personligheter i den här typen av film. James Nortons Jones är en i princip asketisk man (han tackar nej till såväl kvinnor som vin eller andra berusningsmedel) på jakt efter Sanningen för sanningens egen skull. Hans största karaktärsbrist är möjligen en viss aningslöshet i relation till det sovjetiska propaganda- och säkerhetsmaskineriet. Vanessa Kirby dyker upp i en mindre roll som den vacklande kommunisten Ada Brooks, vars förälskelse i Gareth Jones jag nog inte riktigt förstod mig på. Peter Saarsgard spelar den amerikanske Stalin-apologeten Walter Duranty och gör på det hela taget ett helt ok jobb.

Som så ofta annars: Mr. Jones är mer intressant än bra. Men filmen funkar bra som en inkörsport till att läsa på om det sovjetiska 30-talet. Ingen munter läsning, men nödvändig.