Paprika (2006)

alt. titel: Paprika. Detective de los sueños

Direkt från Satoshi Kons debut Perfect Blue till hans sista långfilm, Paprika (regissören dog i pancreas-cancer 2010). Fascinationen för upplösningen mellan dröm och verklighet kvarstår, men nu är den upplösningen ett frivilligt steg.

I alla fall för forskarna som tagit fram “DC Mini”, en liten pryttel som tillåter andra att se dina drömmar. Trots att apparaten fortfarande är på ett prototypstadium har den idealistiska Dr. Atsuko Chiba redan börjat använda den mot psykisk ohälsa. Hennes dröm-alterego Paprika försöker hjälpa polisen Konakawa som plågas av återkommande mardrömmar om ett olöst fall.

Men det finns andra som inte har lika välmenande syften med användandet av DC Mini. När forskningschefen Dr. Toratarō Shima kastar sig handlöst ut från en balkong, i tron att han befinner sig i en dröm, upptäcker man att det saknas prototyper. Deras ofärdiga skick innebär att de inte har någon åtkomstbegränsning, varför fler och fler människor kan sugas in i en och samma dröm.

Förlusterna får företagets direktör, vilken redan innan ställt sig tveksam till utvecklingen av DC Mini, att avbryta arbetet med dem. Nu måste Chiba, Shima och uppfinnaren Dr. Kōsaku Tokita på egen hand försöka leta upp de saknade prototyperna, samtidigt som de måste kunna skilja på dröm och verklighet.

Det skiljer bara nio år mellan Perfect Blue och Paprika, men inte minst visuellt var detta en film mycket mer i min smak. Animeringsstilen är inte lika grov och vi befinner oss i en slags futuristisk tillvaro istället för Mimas badrumsrealism. Lägg till detta dröm-sekvenserna när precis vad som helst kan hända. Inte minst återkommer en slags dröm-parad som känns fullkomligt rubbad i sin eklektiskhet. Här samsas vippande kattstatyer, Buddha-figurer och mjukisdjur med grodor, vandrande kylskåp och robotar. Jag får ungefär samma intryck av den som av badhuset i Spirited Away – en fantasifullhet som är upprymd men samtidigt vagt oroväckande eller obehaglig i sin gränslöshet.

Även om metanarrativet gav en extra krydda till Perfect Blue ger Paprika mersmak för både sin värld och sin historia. Eftersom själva drömsekvenserna här ramas in av DC Mini känns framställningen tajtare jämfört med Perfect Blue, när vi var helt utelämnade åt Mimas subjektiva upplevelser. Samtidigt finns det ju alltid en ambivalens i den här typen av berättelser – när kan vi någonsin vara säkra på att det vi ser är verklighet? När blir drömmen det verkliga och verkligheten som en dröm?

Paprika är knappast först ut ur startboxen med den här typen av tematik. Att kunna invadera andras drömmar eller medvetande är ingen ny idé inom sci fi- och fantasygenrerna. Kon har förvisso sagt att han började fundera på projektet direkt efter Perfect Blue men i själva realiserandet av Paprika påminns jag ändå exempelvis om Tarsem Singhs fantatsiska The Cell som kom 2000. Eller varför inte Kathryn Bigelows fem år äldre Strange Days?

Men om vi nu ska snacka influenser… Vad det verkar har Christopher Nolan aldrig själv medgett detta, men för min del blev det nästan lite av en wtf-känsla när likheterna mellan Paprika och Inception blev allt tydligare. Nu lägger den senare filmen förvisso på ett smart kupp-moment, men Paprika innehåller exempelvis en fajting-/flyktscen där folk springer upp på väggarna i en korridor med en röd matta på golvet. Det finns inte på kartan att Nolan inte skulle ha varit inspirerad av Kon, medvetet eller omedvetet.

Vad jag har förstått tycks många hålla Perfect Blue över Paprika. Efter dessa första tittar måste jag vara lite motvalls – Paprika var definitivt en film mer i min smak, både visuellt och historie-mässigt.