Jurassic World: Dominion (2022)

alt. titel: Jurassic World: Le monde d’après, Jurassic World: Ein neues Zeitalter, Jurassic World – Il dominio, Jurassic World Dominion

Redan 2013 kom en film som hette Walking with Dinosaurs, så i någon mening är världen som möter oss i Jurassic World: Dominion sen till festen. Men i denna tredje Jurassic World-film är det ju meningen att vi ska övertygas om att människor och dinosaurier verkligen lever sida vid sida i en nutida verklighet.

Och det är en samexistens som inte är särdeles avslappnad. För varje dag stiger mängden dinosaurierelaterade dödsfall och de återupplivade djuren har blivit hårdvaluta på världens svarta smuggelmarknader. Våra gamla bekanta Owen Grady och Claire Dearing verkar kanske hålla sig undan i en liten stuga i det snöiga Sierra Nevada, men det är i själva verket bara en fristad från vilken de fortsätter sin dinosauriekamp mot elaka tjuvjägare och illegal uppfödning.

En som däremot är helt förvisad till den lilla stugan är Maisie Lockwood som ju fick hänga med Owen och Claire i slutet på Jurassic World: Fallen Kingdom. Nu har Maisie dock blivit en upprorisk tonåring, vilken har svårt att acceptera isoleringen. Snart händer det som förr eller senare var oundvikligt – Maisie kidnappas av företaget Biosyn tillsammans med den lilla velociraptorn Beta (som då snarare blir raptornappad?)

Samtidigt har dino-veteranerna Ellie Sattler och Alan Grant börjat rota i Biosyns lindrigt rena byk. Tack vare en inbjudan från en gammal bekant får de en chans att besöka företagets huvudkontor. Jakten på Maisie och Beta för även Owen och Claire till samma facilitet så småningom. Let the games begin!

Som synes är det en ganska lång och invecklad uppstart innan vi kommer in på den verkliga berättelsen i Dominion. För min del hade regissören Colin Trevorrow (som också skrev manus tillsammans med Emily Carmichael) gärna fått komma till skott lite snabbare. Samtidigt känns alla komplikationerna ganska givna när det tidigt i filmen står klart att man den här gången valt att sätta på dinosaurierna en kostym bestående av agent- eller spion-action. Spanske J. A. Bayona fick ge Fallen Kingdom en touch av haunted house-skräck, men här går tankarna snarare till serier som James Bond, M:I eller Bourne. I det sammanhanget passar en företeelse som Det Onda Företaget (Biosyn) väl in. Jag tycker alltså att den här kostymen skaver mindre än skräck-diton, men det blir som sagt väl långdraget innan vi är på plats i italienska Dolomiterna.

Sannolikt beror den upplevelsen på att jag tyvärr tvingas konstatera att ingen av skådisarna funkar något vidare. Om det sedan ska skyllas på manus, dialog, personregi eller att ingen av dem lyckats uppbåda någon särskild entusiasm över att än en gång behöva agera mot något som inte finns i sinnevärlden. Den senare gissningen verifieras eventuellt av att de enda som kommer ur det hela med någon slags ära i behåll är den unga Isabella Sermon som spelar Maisie samt DeWanda Wise i rollen som tuffa piloten Kayla Watts.

Men alla övriga framstår som stela, onaturliga och oinspirerade. Jeff Goldblum och Campbell Scott blir aldrig charmigt eller komiskt eccentriska med sina små egenheter, bara konstiga. Att det skulle förekomma någon slags gnista mellan vare sig Laura Dern och Sam Neill eller Chris Pratt och Bryce Dallas Howard faller på sin egen orimlighet.

Själva händelseutvecklingen är hyfsat underhållande och fartig. Men längs med vägen samlar filmen på sig fler och fler konstigheter, vilka i slutänden tynger ned den rejält. Allt för många händelser och repliker är omotiverade, alternativt oförtjänta, i sammanhanget.

Ian Malcolm får än en gång stå och orera om det eviga dilemmat ”whether or not they could” vs , ”if they should”. De stående ovationerna han får för detta framförande torde enbart bero på att den imponerade publiken sannolikt inte ens var född 1993. Henry Wu tror än en gång han kan lösa alla problem med att ge sig ännu djupare in i det som skapade (de givetvis fullständigt oväntade) problemen till att börja med. Och alla anställda på Biosyn tror att de med hjälp av teknologi kan precisionsstyra biologiska varelser.

När det gäller olika aspekter av såväl mänsklig som skräcködle-biologi blir frågorna ännu fler. Varför skulle en briljant vetenskapskvinna prompt klona en avkomma när hon ”bara” ville ha ett barn? Fanns det verkligen ingen annan än Ellie Sattler som ifrågasatte det märkliga fenomen att de överdimensionerade gräshopporna med rakbladsvass precision åt upp en gröda men inte en annan?

Dominion är en film i tiden i så motto att det är mycket prat om aktion, ansvar och tillit. Ni vet… ”Ingen kan inte göra allt, men alla kan göra något”. ”The only thing necessary for the triumph of evil is for good men to do nothing”. Budskapet i sig är det väl inget större fel på (inget fel alls, faktiskt) men Dominion framför det med ungefär samma finess som en asförbannad Ankylosaurus.

Dominion var inte lika dålig som Fallen Kingdom, men nu borde det kunna vara dags att sluta låta den här dinosaurien löpa fritt?

Medfilmspanarna Jojjenito och Carl hängde också med på dino-tåget i form av text. Fredrik nöjde sig med att ställa frågor på plats.