Wonder Woman 1984 (2020)

alt. titel: WW84

Varför nöja sig, när man kan ha Mer? Som både farbror Barbro och Diana Prince vet, finns det dock inga genvägar. Varken till det perfekta ljudet eller det perfekta livet. Två som fortfarande inte lärt sig den läxan är Dianas osäkra museikollega Barbara Minerva och den misslyckade affärsmannen Maxwell Lord. Så när de två får chansen att ta ganska många genvägar (genom en illasinnad önskesten) grabbar de tag med liv och lust. Särskilt Maxwell är smart och gör det där som exempelvis Aladdin aldrig tänkte på – att önska sig fler önskningar. Det leder i sin tur till att han absorberar både sten och önskekrafter. Snart står världen på katastrofens brant och den enda som kan rädda mänskligheten är Wonder Woman. Men även hon sitter i klistret efter att ha fallit för önskestenens lockrop.

Jag kan inte påminna mig att jag sett en enda hyggligt positiv reaktion på denna näst senaste DCEU-film. Trots det var jag ändå tillräckligt nyfiken på både Patty Jenkins och Gal Gadot från den första Wonder Woman-filmen för att lägga 150 minuter på en titt.

Men nej, jag tvingas tyvärr instämma i klagokören. Wonder Woman 1984 är blek och blir därmed ganska tråkig. But not for lack of trying… Ett grått och lerigt första världskrigs-Europa har förvandlats till ett pastellfärgat go-getter-80-tals-USA. I en ocean av mintgrönt och aprikos försäkrar allas TV-apparater att ”YOU can have it all!”. Filmen använder den här plastiga ytan till att också försöka injicera lite humor i det hela, men det är varken Patty Jenkins eller Wonder Womans starkaste gren. Vilket innebär att det skär sig ganska så rejält när vi helt plötsligt ska börja bry oss om att det plastiga 80-tals-samhället, fullt av egotrippade och giriga människor, är på väg att utplånas av alla kärnvapen som alla världen makthavare givetvis sett till att önska sig.

På samma sätt känns det lite futtigt när vi kommer till Wonder Womans motståndare. Jag menar, i första filmen slogs hon ändå mot en grekisk gud. Här tampas hon mot en skäligen trist Pedro Pascal i rollen som Max Lord samt Kristen Wiig som den självkänslosvaga Barbara Minerva. Kristen Wiig kan förvisso i sig självt aldrig vara trist, men rollen som Barbara är tyvärr det.

Och därmed finns heller inget som Gal Gadots gravallvar kan studsa mot, vilket gör att det förfaller till en något pinsam pretto-nivå. En nivå som förvisso sätts redan i den fartfyllda inledningen, när Robin Wrights Antiope bistert förmanar en ung Diana Prince att man aldrig ska ta genvägar eftersom man aldrig kan undkomma Sanningen. Allt detta gravallvar, vare sig det gäller livsinsikter eller faderskärlek, är under hela speltiden fullkomligt oförtjänt. Därmed blir det också både ihåligt och oengagerande.

Det jag möjligen kan ta med mig (särskilt efter att ha undrat om jag misstagit mig på hennes utstrålning under titten på Death on the Nile) är att Gal Gadot kan vara otroligt charmig, under rätt omständigheter. Den korta scenen när hon äter middag tillsammans med Wiigs Barbara är lättsam och förtjusande. Men det är som sagt en ynka scen, bland 150 minuter av dåligt balanserade stämningar och ambitioner. Wonder Woman 1984 torde inte vara en film där man kommer att kunna spela ut pandemirestriktions-kortet som en förklaring till dåliga intäkter. Det är helt enkelt en dålig film.

2 reaktioner till “Wonder Woman 1984 (2020)”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: