Efter att ha sett Michael Fassbender ångestgråta över sitt sexberoende i Shame kände jag behov av en film som behandlade ämnet sex med en något lättare hand. Inte så att sex är problemfritt för Maggie Gyllenhaals Lee Holloway i Secretary men filmen öppnar ändå upp för att sex kan vara lustfyllt och inte bara kvalfyllt.
Men till en början är vi mycket där, i ångesten. Lee blir utskriven från någon form av psykiatrisk institution samma dag som hennes syster ska gifta sig. Inte optimala omständigheter för att försöka återkomma till ett vardagsliv – modern är spänd intill bristningsgränsen och fadern hanterar den obekväma situationen genom att passa på att dricka lite för mycket (och det är inte första gången han gör det, förstår vi). Lee får använda all sin viljestyrka för att inte utnyttja det skarpslipade innehållet i lådan hon har gömd under madrassen som andra tonåringar gömmer porrtidningar.
Utan någon yrkeserfarenhet i bagaget (svårt att få det när man varit inskriven på psyket) men med ett sekreterarkursintyg i näven ger sig Lee ut för att söka jobb. Det sökandet leder henne så småningom fram till advokaten E. Edward Grey. Det faktum att han har en skylt med orden ”Secretary wanted” som kan tändas och släckas utanför kontoret låter ana att advokat Grey ofta är på jakt efter en ny sekreterare. Trots det försöker han faktiskt avskräcka Lee från att ta jobbet genom att framhäva hur otroligt tråkigt och monotont det är. Men det är ju precis det hon är ute efter – en vardagslunk som kan distrahera henne från ångesten, utan att vara känslomässigt involverande nog för att väcka den.
Det där med frånvaro av känslomässig involvering ska dock komma på skam allt eftersom arbetsgivare och sekreterare lär känna varandra. Edward Grey ger Lee en grund att stå på när det gäller självtillit och självförtroende. Han ger henne också smisk. Hon tycks inte ha mycket att invända mot någotdera.
BDSM är ett knepigt ämne på vita duken. Se bara på 50 Shades of Grey (och nej, att E.L. James valde det efternamnet kan ju bara inte vara en slump). Hur styra rätt mellan förnekande tabuisering, snaskig exploatering eller enbart framställa praktiserandet som en hantering av psykisk ohälsa? Utan att vara personligen engagerad eller ens särskilt insatt i ämnet upplever jag att Secretary klarar av den manövern relativt väl.
På pappret är det förvisso lätt att avfärda filmen som en historia om hur Lee byter ett självskadebeteende mot ett annat. Men då tar man inte hänsyn till att rollen spelas av Maggie Gyllenhaal som på något sätt faktiskt lyckas förmedla ett intryck av (gryende) självständighet och egen agens trots att hon alltså intar en undergiven position. I detta får hon också viss hjälp från James Spader som Grey eftersom han förvisso intar en dominant roll i förhållandet men som till sin uppenbarelse knappast upplevs som särskilt skrämmande eller hotfull.
Däremot är de två människor som inledningsvis är ganska avstängda gentemot övriga mänskligheten och det visar sig att Gyllenhaal har betydligt lättare att omfamna sin förändring än Spader. Det man möjligen skulle kunna slå ner på är att det i vanlig ordning inte är helt uppenbart varför Lee blir så dödligt förälskad i sin distanserade arbetsgivare. Jag gissar att det inte är någon slags naturlag som säger att någon som gillar den undergivna rollen måste älska den första dominanta person som fick hen att upptäcka detta (eller tvärtom)?
Secretary är en speciell liten film och jag har viss förståelse för att den inte innebar samma breda genombrott för Gyllenhaal som exempelvis Sherrybaby från 2006. Sherry Swanson är en mer konventionellt utlämnande roll men jag tycker det finns all anledning att ändå lyfta just Gyllenhaals prestation som Lee Holloway. Samtidigt är hennes insats inte filmens enda styrka, här finns som sagt ett lätt handlag, en välgörande surrealism (vilken dock inte alltid träffar mitt-i-prick), ambivalens och en ganska fin balans mellan allvar och humor. BDSM-vinkeln reduceras varken det där 50 Shades-svarta hålet i själen som ska helas med känslomässigt ”normal”sex eller till något tokroligt som det enbart är meningen att publiken ska peka finger och skratta åt.
Om inte annat var det klart mer underhållande att se Maggie Gyllenhaal njuta av sexuella handlingar än att se Michael Fassbender få ångest av dem.
Rörliga bilder och tryckta ord 