Pistvakt (2005)

Stor-Erik Ivar Marklund har äntligen kommit hem. Till fru och de tre sönerna i Svartlien. Tyvärr gör han det raklång i en kista och Pistvakt inleds med en allvarsam begravningsakt på isen, där tanken är att naturen tar hand om själva jordfästelsen när det våras och blir islossning.

Den bistra sanningen är att Stor-Erik antagligen föll offer för en fyllebjörn, rusig på jästa fjolårshjortron, men äldste sonen Jan-Erik försöker givetvis hålla skenet uppe genom att påstå att fadern dog i en helikopterkrasch på väg till Kanadas president. De enda som går på den lögnen är dock bröderna Sven-Erik och Olle, detsamma gäller sanningshalten i det känslosamma begravningstelegrammet från självaste ”kungen i Stockholm”.

Men snart får brödratrojkan annat att tänka på. Läsk-, bok- och matbussen är försenad, samtidigt som Sven-E hittar ett flickebarn strandsatt på fjället. Jan-E förkunnar att han minsann inte kommer att bry sig om någon pjuklarv så länge dragbanan behöver smörjas medan Olle lider alla helvetets svartsjuka kval över att inte längre vara familjens minsting.

Jag är förstås bekant med fenomenet Pistvakt, TV-serien som sändes i två säsonger 1998 och 2000. Däremot kan jag inte påminna mig att jag sett ett enda avsnitt, vilket också innebär att jag inte har någon som helst relation till vare sig bröderna eller de övriga invånarna i Svartlien. Samtidigt vet jag inte om det egentligen spelar någon större roll för filmens del. Men visst, trots magsura kritiker flockades publiken till biografen när det begav sig. 2005 var Pistvakt den mest sedda svenska biofilmen med dryga 275 000 besökare.

En film som även jag nu sett. Men jag vetefan vad jag ska säga om upplevelsen. Nej, det var ingen särskilt rolig eller underhållande film. Samtidigt tvekar jag att sätta någon uselhetsstämpel på den eftersom det är så uppenbart att den gjorts inom väldigt specifika ramar. Bakom kameran stod dessutom självaste Hoyte van fucking Hoytema. I den mån det går att identifiera teman handlar det förstås om familj och brödraskap. Oavsett vad som händer har Marklund-sönerna alltid varandra. Och synkdansen till Proud Mary.

Musikvalen (bland annat Weeping Willows karakteristiska Blue and Alone) ger mig lite Leone-spaghetti-wester-vibbar och det är kanske inte helt off. I likhet med Leones sammanbitna rollfigurer är bröderna Marklund en samling män som från utsidan kan tyckas så tystlåtna att de knappt låter undslippa sig ett ”Jo” på inandning. Men det innebär inte att känslostormarna inte finns där, att släppas lösa inom hemmets fyra väggar eller ute på fjället.

Pistvakt blev därmed en oväntat blek filmupplevelse. Sannolikt beroende på att att jag gick in i titten med extremt låga förväntningar. Lika låga som jag kommer att ha den gången jag mot bättre vetande sätter mig framför Svensson Svensson-filmen. Men har jag tur kommer jag att få chans att prata om Pistvakt-eländet med personer som både sett och gillat serien, kanske kommer det att ge nya insikter. Jag förutsätter i vilket fall som helst att det samtalet kommer att ge bra mig mycket mer än filmen gjorde.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: