Captain Fantastic (2016)

alt. titel: Captain Fantastic: en ualmindelig far, Captain Fantastic – en annorlunda pappa, Captain Fantastic: Einmal Wildnis und zurück

Ett gäng vildsinta och nedsmutsade barn förföljer en hjort, kastar sig så småningom upp på dess rygg och skär halsen av den med en stor Bowie-kniv. Med den upptakten skulle man kunna förledas att att tro att Captain Fantastic exempelvis är en SF-dystopi, USA har kollapsat och det enda livet som återstår är ett hårt sådant i de stora skogarna.

Och i någon mening skulle man nästan kunna säga att så är fallet. Inte så att Captain Fantastic utspelas flera hundra år i framtiden, men för Ben och Leslie Cashs del har den där dystopin redan anlänt. Fullmatade med föreställningar om storindustrialism, kapitalism, Big Pharma och New World Order (gärna med avsändare Noam Chomsky) har de dragit sig tillbaka till vildmarken och lever där ett i princip självförsörjande liv tillsammans med de sex barnen.

Men så var det ju det där med ”i princip”. Överlevarfanatiker må avfärda alla former av ideologi, statsskick och ekonomiska system även om det är svårt att göra det till 100%. Ofta blir det samma chimär som redan Henry David Thoreau försökte upprätthålla vid Walden. Där man oftast går bet är i förhållande till den medicinska vetenskapen. Pilbarksavkok, bandage och mind-over-matter i alla ära men har du slagit sönder ett knä torde incitamentet att uppsöka lite civilisation bli ganska starkt.

”The Great Outdoors” är heller inget universalbotemedel för psykisk ohälsa och därför har mamma Leslie befunnit sig på på sjukhus ett par månader. Barnen undrar förstås och pappa Ben försäkrar att hon snart kommer att vara tillbaka hos dem igen. Men det är ett löfte han tvingas bryta när han strax därefter får beskedet att Leslie tyvärr lyckats ta sitt eget liv.

Inte mindre förödande är förstås beskedet från Bens svärfar Jack, att svärsonen ska hålla sig långt borta från begravningen. I Jacks ögon har Ben och vildmarkslivet mer eller mindre mördat hans älskade dotter. Samtidigt står Ben där med sex barn som vill ta farväl av en lika älskad mor samt ett testamente där Leslie uttryckt önskningar som går stick i stäv med den traditionellt kristna och städade begravning som hennes föräldrar tänkt sig.

Titeln Captain Fantastic luktar otvetydigt superhjälte. Som synes ligger filmens historia ganska långt från Marvel och DC men teman och moraliska tvetydigheter kan för all del kännas igen. Om inte annat i det avseendet att Viggo Mortensens Ben under större delen av filmen är uppfylld av sin egen rättfärdighet. Han hyser inga tvivel om världens beskaffenhet eller hur han utifrån de förutsättningarna ska uppfostra sina barn.

Vi som står utanför kan dock ganska snart se att hans ivriga uppmuntran till diskussion och argumentation bland kidsen bygger på övertygelsen om att hans egen världsbild är otvetydigt sann. Det är helt ok att ifrågasätta tingens ordning, så länge man i slutänden landar i förvissningen om att familjen Cashs ordning är det enda rimliga och rationella valet. I den meningen har Ben och Leslie indoktrinerat sin barnahord minst lika mycket som vore de en av de där religiösa typerna som de avskyr.

Parallellen till Vladimir Nabokovs Lolita (som står på familjens läslista tillsammans med exempelvis Middlemarch, Bröderna Karamazov och Platons Staten) blir därmed också uppenbar. Publiken uppmuntras att se världen ur Bens ögon; att förstå och sympatisera med de val han har gjort. Val han gjort utifrån övertygelsen att majoritetssamhället i princip är livsfarligt för både kropp och psyke. Han älskar sina barn över allt annat och gör sitt bästa för att ge dem självständighet. En kärlek som är vacker men också missriktad. Han ser enbart ett värde i självständighet utifrån sitt eget sammanhang.Och den övertygelsen gör att han ibland fattar beslut som i slutänden kanske inte är för hans barns bästa, utan för sitt eget.

Och därmed finns anledning att komma i på en annan författare – 1600-tals-poeten John Donne som myntade uttrycket ”no man is an island”. Det blir under filmens gång plågsamt uppenbart att barnen Cashs uppfostran gjort dem hyfsat renons på sociala färdigheter. De är helt enkelt inte vana att behöva umgås och anpassa sig efter andra människor. På det stora hela är de inte vana vid att anpassa sig till något annat än väder och vind.

Matt Ross är sannolikt mer känd som skådis (från exempelvis The Aviator, American Psycho och Rose Red) men detta är den andra filmen där han både regisserat och skrivit manus (den första är för mig okända 28 Hotel Rooms). Fortsätter Ross i den här riktningen är jag otroligt nyfiken på vad som kan komma härnäst.

Captain Fantastic är en film som ställer intressanta frågor på ett intressant sätt. Hela den lilla familjen, med Viggo i spetsen, har en skön dynamik. Här finns såväl humor som allvar samt ett icke föraktligt mått naturromantik. Däremot kan jag tycka att filmen avslutas med en alltför tillrättalagd må-bra-känsla som motsäger den tidigare berättelsens nyansering och problematisering. Där offras rimlighet och realism på den skönmålade familjekärlekens altare. Men fram tills dess är den som sagt mycket väl värd en titt.

4 reaktioner till “Captain Fantastic (2016)”

  1. Hade ett vagt minne av att både du och Henke var stora fans — det puttade upp den till första titt-plats när den dök upp på SVTPlay. Så tack för det 🙂

  2. Vill minnas att det var en riktigt bra film – tror tom jag såg den på bio och att den hamnade på det årets tio i topp

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: