X3: Ocean’s Trilogy (2001-2007)

Det är många med mig som har svårt att stå emot en bra kupp-film och det blir inte så mycket bättre än Steven Soderbergh’s Ocean’s Eleven, en remake av rat pack-filmen med samma titel från 1960. Frank Sinatra och Dean Martin är ersatta med de, under 00-talet sannolikt mer, välkända nunorna hos George Clooney och Brad Pitt.

Det var länge sedan jag såg 60-talsfilmen men på det hela taget kan man konstatera att Soderbergh och manusförfattaren Ted Griffin gjort en betydligt flottare och mer tillfredsställande film, både historie- och utseendemässigt. Samtidigt är 60-talet subtilt åkallat i detaljer och soundtracket på ett sätt som gör att filmen känns mer substantiell än den verkligen är.

I Ocean’s Thirteen konstateras att Clooneys Danny, Pitts Rusty och hela deras gäng utmärks av ”style and loyalty”. Det understryks inte minst av att bägge dessa egenskaper i hög utsträckning saknas hos filmernas ”skurkar”. Särskilt Las Vegas-baddiesarna Terry Benedict och Willy Bank förråder någon slags Las Vegas-codex. De visar inte den rätta vördnaden för staden och dess historia, något som är oförlåtligt i Danny och Rustys ögon. I deras värld är män som ”shook Sinatra’s hand” del av ett exklusivt sällskap, vars medlemskap betyder mer än snöd vinning.

Ocean-gängets ”style and loyalty” berättas paradoxalt mest tydligt i Eleven, medan de två uppföljarna Ocean’s Twelve och Ocean’s Thirteen mest cashar in på redan bokförda resurser. Trots att gruppen samlas för första gången i Eleven går det snabbt för alla skådisarna att finna en obesvärad dynamik sins emellan. Det är oerhört skönt att slippa mycket av det överdrivna tjafs som tyvärr blir allt vanligare i uppföljarna eller den paranoia som som gärna smyger sig in i den här typen av berättelser.

Soderbergh har hittat ett perfekt anslag i både filmens stämning och i den nästintill ordlösa relationen mellan Danny och Rusty. En relation som däremot inte alls känns lika bekväm är den mellan Danny och ex-frun Tess, spelad av Julia Roberts. De utgör naturligtvis ett osannolikt tjusigt par men hennes roll får aldrig utvecklas bortom att vara dels ett verktyg för Danny när han ska utföra sin kupp, dels en trofé för Andy Garcias Terry Benedict. Anledningen till varför hon plötsligt skulle inse att hon ju älskar sin tjuv- och lögnaktige ex-make, bara för att hennes nuvarande partner också visar sig vara ett kräk, är inte helt uppenbar.

Tyvärr får Tess inte mer att göra i Twelve, den enda ”kompetens” som filmen spelar på är att hennes oerhörda likhet med en viss skådespelerska. Vilket i sin tur leder till en otroligt krystad sekvens där Bruce Willis givetvis tror att Tess verkligen är Roberts. Twelve borde istället ha tagit lärdom av Eleven hur man ska hantera cameos – den inledande kortspelsscenen i första filmen är ju rolig på riktigt. Då finns det lite mer agens hos Catherine Zeta-Jones Europol-utredare, men i slutänden är hon uppenbarligen beredd att kasta allt det hon jobbat för överbord för en chans att träffa sin mästertjuvs-far. Med tanke på de här irritationsmomenten är det nästan lika så bra att både Tess och Izzy är helt utskrivna ur handlingen i Thirteen. I och för sig bara för att ersättas med en Ellen Barkin, vilken inte heller blir stort mer än ett verktyg för att kunna genomföra kuppen.

Men halvsunkiga kvinnoroller går faktiskt att ha överseende med i Eleven, eftersom filmen är nära nog perfekt i alla andra avseenden. Föga förvånande går det inte att upprätthålla en sådan standard i de två uppföljarna. Manusförfattarna varierar men Soderbergh har hela tiden befunnit sig vid rodret, så det torde gå alldeles utmärkt att skylla på honom för nedgången. Redan i Twelve känns det som om filmen anstränger sig alldeles för mycket för att återskapa det som kom naturligt i första filmen. Det komiska tjafset mellan de olika rollfigurerna är mer pressat och i backspegeln är det nästan pinsamt hur mycket tydligare Matt Damons osäkre Linus Caldwell lyfts fram (mellan 2001 och 2004 hade en liten film kallad The Bourne Identity hunnit ha premiär och Damon var därmed hot shit).

Alla tre filmerna arbetar med ett vanligt kupp-films-moment, nämligen att undanhålla en viss mängd information från publiken för att kunna skapa ett katharsiskt avslöjande i slutet. I Eleven funkar det förstås klockrent, men redan i Twelve är avslöjandet så pass omfattande att man som tittare känner sig lite lurad.

I Thirteen är det kanske inte avslöjandet i sig som är problemet, utan det faktum att hela kuppen är för stor och otymplig. Hela filmen går i princip ut på att kuppen redan är igång. Istället för en långsam uppbyggnad får vi istället hela tiden nya problem som måste lösas. Det känns som om Soderbergh tappat greppet om sin egen historia och den blir för oöverskådligt. Allt detta innebär i sin tur att filmen förlitar sig på att publiken inte ska kräva någon ytterligare utveckling av relationerna i gänget och istället ersätts den typen av element med övertydlig exposition av själva handlingen.

Hantverksmässigt är förstås alla tre filmerna mer än kompetent gjorda, men jag tycker som sagt att Eleven även i detta avseende höjer sig över uppföljarna. Den känns helt enkelt mer genomtänkt och omsorgsfull när det gäller exempelvis visuella detaljer. Tyvärr blev det heller ingen större succé för kvinno-versionen Ocean’s 8 från 2018. Se hellre Eleven fyra gånger om än att lägga tid på halvdana uppföljare.

Ocean’s Eleven (2001)

Ocean’s Twelve (2004)

Ocean’s Thirteen (2007)

2 reaktioner till “X3: Ocean’s Trilogy (2001-2007)”

  1. Såg faktiskt om alla tre filmerna för inte så långe sedan minns att jag tyckte om 11:an även om den drogs med vissa problem, 12:an var vill jag påstå usel och 13 dög för stunden. Det ligger väl lite i sakens natur när det rör heistfilmer men överlag känns manuset lite väl krystat (speciellt i uppföljarna) och det blir mer trevligt än rafflande. 11 – 6/10, 12 – 2/10 13 – 4/10 blir min betyg från höften. Första filmen har dock hög omtittningspotential.

  2. Det har den och det är ju ett riktigt bra betyg för en heist-rulle. Ibland håller de bara sas en gång

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: