alt. titel: Masacre en la fiesta, Massacre na festa do pijama, Fête sanglante, The Slumber Party Murders

Pyamaspartyn är inte bara för småungar. De kan också vara lämpliga för 18-åringar som för en kväll vill känna sig som barn innan de träder in i vuxenlivet en gång för alla. Trish gör dock tydligt att hon redan tagit det steget när hon i en av filmens allra första scener packar ihop sina gosedjur och dockor för att slänga dem i soptunnan. Hennes kompisar Diane, Jackie och Kim verkar också vara ganska färdiga med allt vad barnsligt är. Jackie och Kim har tagit med sig såväl öl som gräs (Maui Wowie) till festen medan Diane vill i sin tur inte ens vara tillsammans med sina kompisar när sex med pojkvännen hägrar i horisonten.

Vad tonåringarna eventuellt har missat, alternativt på sant tonårsmanér skiter fullkomligt i, är att den förrymde massmördaren Russ Thorn är lös i trakten och se på fan, har inte han och hans enorma…borr siktat in sig på tjejerna och alla som råkar befinna sig i deras närhet? Det inkluderar också Trish granne och klasskompis Val samt hennes lillasyster Courtney.

Vid pass 1982 är både slashergenren och dess troper så pass stadigt förankrade i popkulturen att det börjat göras parodier på dem. En sådan var filmen som på manusstadiet hette Sleepless Nights (eller Don’t Open the Door) och som skrivits av författaren och feministaktivisten Rita Mae Brown. Regissören Amy Holden Jones fick tag på det, gillade det så pass mycket att hon slängde ihop en slags ansökningsversion av det för $1 000, vilken i sin tur fick Roger Corman att hoppa på slasher-tåget och lova att finansiera det hela. Jag blir dock inte helt klar över om det är Jones eller Corman som är orsaken till att Browns, i grunden parodiska, manus istället filmades rakt av som en seriös slasher?

Resultatet blir lite speciellt, om inte annat när det kommer till (1) atmosfär och (2) genusperspektivet. Det går nämligen ett bra tag innan man som tittare eventuellt plockar upp att detta skulle kunna tolkas som en parodi eller satir på genren. Vilket innebär att i alla fall jag sitter och himlar med ögonen åt alla topless-tjejer, ångande duschrum (”I think your tits are getting bigger”), nakna rumpor och kåta pojkblickar. Det är egentligen först när Russ Thorns minst sagt fallosliknande (för att inte tala om penetrerande) mordredskap bokstavligt talat filmas som en fallos som filmen börjar vända en smula i det avseendet för min del. Mot slutet blir också de komiska elementen mer övertydliga och därmed lättare att fnissa åt. Innan dess har jag mest suttit och blivit lite konfunderad över att filmen exempelvis levererar hela två stycken hantverkar-kvinns.

Jag vet inte om The Slumber Party Massacre hade blivit bättre som en mer renodlad komedi. I nuläget blir de eviga villospåren, jakterna och folk som hör osannolikt tysta ljud (alternativt inte hör när någon hysteriskt hamrar på en dörr) ganska trista. Filmen lyckas inte bygga särskilt mycket spänning för min del och kommer därför att snarare handla om en uppsjö av mer eller mindre lyckade hoppa-till-effekter (inklusive en kattrelaterad dito!), något som exempelvis Prom Night faktiskt lyckades bättre med (avvägningen mellan stämning och hoppa-till-effekter, alltså).

Vad som däremot funkar riktigt bra är en stundtals rätt innovativ klippning, men så hade Jones också jobbat som klippare innan detta sitt första regissörsjobb. Faktum är att hon hade klippt Joe Dantes första film för Corman, Hollywood Boulevard från 1976, vilket kanske är en bidragande orsak till att korsklippningen mellan just den (som rullar på en TV) och ett av morden blir så pass bra?

Sista halvan av The Slumber Party Massacre är klart bättre och roligare än första halvan. Men jag tror faktiskt att filmen blir absolut bäst om man ser och sedan har möjlighet att diskutera runt den som en parodi, med åtminstone en tre-fyra typiska (80-tals)slashers i ryggen.

Final girl: Egentligen hela tre stycken om man vill vara lite generös – Val, Trish och Courtney. I striktare mening måste jag emellertid lägga min röst på Val.

Historik/psykologi: Finns ingen. The Slumber Party Massacre serverar en mer stereotyp Michael Myers än Michael Myers själv. Vi får ingen som helst förklaring eller bakgrund till varför Russ Thorn mördar eller varför han valt ut just Trish och hennes kompisar som offer. För att han gillar Trish barbiedocka som han nappar åt sig från soptunnan? Han får förvisso klämma ur sig några standardfraser av typen ”All of you are very pretty. You know you want it” men de betyder absolut ingenting i det stora sammanhanget.

Vapen: Först och främst den gigantiska…borren förstås. Påminner inte så lite om Abel Ferrarras i The Driller Killer, vilket knappast lär vara en slump. Men här nyttjas också både knivar och machetes.

Killer-o-vision: I slutänden känner jag mig faktiskt osäker eftersom The Sumber Party Massacre lägger in så jäkla många villospår när det gäller just det här. Men absolut, vi har ju den inledande barbiedockskidnappningen.