L’étrange couleur des larmes de ton corps (2013)

alt. titel: The Strange Colour of Your Body’s Tears

Som en utsocknes katt bland de italienska hermelinerna smög sig The Strange Colour of Your Body’s Tears in i årets tema. Utan en tanke på att en giallo kunde vara något annat än italiensk passade jag på att hugga denna i realiteten belgisk-fransk-luxemburgska produktion.

The Strange… inleder nog så lovande. En sovande man på ett tåg, en långsamt inzoomande kamera som plötsligt börjar skaka för att sedan helt byta både vy och stil. Till svart-vitt, snabba stillbilder, mörk kvinnohy, smekande skinnhandskar och ett blankt knivblad. Ett pulsljud som startar när en liten dockhand läggs mot halsens tunna hud. Fortsatt korsklippning leder tittaren fram till fantastiskt roterande art nouveau-kalejdoskop, vilka skapar en slags ögonform mot vilken titeln i feta röda bokstäver arrangeras.

Inget att invända mot det rent visuella med andra ord. Även den suggestiva titeln får det ju att vattnas lite i munnen (även om den balanserar farligt nära gränsen till det giallo-krystade). Det tar dock tyvärr bara ytterligare ett par minuter innan jag tvingas erkänna att The Strange… redan nu passerat gränsen mellan det konstnärliga och det skitnödiga. Och då är det 90 minuter kvar av filmhelvetet…

I den mån det finns en handling rör den dansk-fransosen Dan Kristensen som kommer hem till den överdådiga Paris-lägenheten (eller så bor han i Belgien. Eller i Luxemburg. Don’t know, don’t care…) efter en affärsresa till Frankfurt. Frugan Edwige har inte svarat i telefonen på hela den tiden och synes nu vara puts väck. Dan ringer polisen och börjar leta runt i huset efter information om vart hans förlupna hustru tagit vägen.

Under de här kvarvarande 90 minutrarna träffar han kanske på sina grannar (den ena märkligare än den andra), pratar kanske med en polisinspektör, tar kanske olika droger, blir kanske paranoid, bryter kanske upp väggen i sitt badrum, hittar kanske sin frus blodiga huvud i sin säng, blir kanske rakknivsskuren. Kanske, alltså. Eller också är det hela kanske bara en dröm som Dan har på tåget. Det enda jag vet med säkerhet, oavsett om det är en dröm eller inte, är att skådisen Klaus Tange alltid ser totalt nollställd ut.

Åh, vad jag har lite tålamod med filmer som denna! Den extravaganta art nouveau-miljön är verkligen formidabel men att i 90 minuter titta på färgade glasfönster och jugend-kvinnor är mer än jag klarar av. Även om de ibland byts mot RGB-ljussättning, tjuvkikande ögon, generösa mängder blod och något som närmast torde kunna liknas vid hallucinatoriska visioner. Nog för att giallo är en genre som ska bryta gränser och trotsa all kategorisering men det får bara inte vara så här pretto-tråkigt. I det avseendet är det för min del helt oväsentligt om filmen siktar på att vara en “riktig” giallo eller snarare någon slags hommage alternativt formidabel referensonani.

Vad jag förstår har manus- och regissörsduon Hélène Cattet och Bruno Forzani fått hyfsade omdömen när det gäller den tidigare filmen Amer, mindre så när det gäller The Strange… Kanske jag skulle ge debuten en chans istället?

Efter kanske trekvart anser jag mig ha lidit tillräckligt och snabbspolar mig igenom resten. Dario, kom tillbaka! Allt är förlåtet.

Edit:
När jag såg The Strange… hade jag fortfarande inte sett till exempel All the Colors of the Dark (1972) men den är helt uppenbart en stor inspirationskälla. Från titeln till märkliga grannar, kvinnor som tycks spårlöst försvunna, neon-ljussättning samt icke minst namnet Edwige. Och fanns det inte en liten aning av art nouveau i den tidigare filmens glasade spegeldörrar? Nå, detta faktum gör inte The Strange… det minsta bättre.

Även The House with Laughing Windows (1976), med sitt fokus på blodet som färgen, vilken transporterar mördaren/självplågaren till ett annat medvetandeplan, torde ha haft en viss betydelse för våra gialloälskare.

***

Denna sista skälvande skräckfilmsveckodag har Fiffi känt sig lite slasherretro medan Filmitch håller på mysteriet in i det sista. Tack kära kollegor för en trevligt skräckig vecka tillsammans!