You are currently browsing the tag archive for the ‘Art Nouveau’ tag.

alt. titel: The Strange Colour of Your Body’s Tears

Som en utsocknes katt bland de italienska hermelinerna smög sig The Strange Colour of Your Body’s Tears in i årets tema. Utan en tanke på att en giallo kunde vara något annat än italiensk passade jag på att hugga denna i realiteten belgisk-fransk-luxemburgska produktion.

The Strange… inleder nog så lovande. En sovande man på ett tåg, en långsamt inzoomande kamera som plötsligt börjar skaka för att sedan helt byta både vy och stil. Till svart-vitt, snabba stillbilder, mörk kvinnohy, smekande skinnhandskar och ett blankt knivblad. Ett pulsljud som startar när en liten dockhand läggs mot halsens tunna hud. Fortsatt korsklippning leder tittaren fram till fantastiskt roterande art nouveau-kalejdoskop, vilka skapar en slags ögonform mot vilken titeln i feta röda bokstäver arrangeras.

Inget att invända mot det rent visuella med andra ord. Även den suggestiva titeln får det ju att vattnas lite i munnen (även om den balanserar farligt nära gränsen till det giallo-krystade). Det tar dock tyvärr bara ytterligare ett par minuter innan jag tvingas erkänna att The Strange… redan nu passerat gränsen mellan det konstnärliga och det skitnödiga. Och då är det 90 minuter kvar av filmhelvetet…

I den mån det finns en handling rör den dansk-fransosen Dan Kristensen som kommer hem till den överdådiga Paris-lägenheten (eller så bor han i Belgien. Eller i Luxemburg. Don’t know, don’t care…) efter en affärsresa till Frankfurt. Frugan Edwige har inte svarat i telefonen på hela den tiden och synes nu vara puts väck. Dan ringer polisen och börjar leta runt i huset efter information om vart hans förlupna hustru tagit vägen.

Under de här kvarvarande 90 minutrarna träffar han kanske på sina grannar (den ena märkligare än den andra), pratar kanske med en polisinspektör, tar kanske olika droger, blir kanske paranoid, bryter kanske upp väggen i sitt badrum, hittar kanske sin frus blodiga huvud i sin säng, blir kanske rakknivsskuren. Kanske, alltså. Eller också är det hela kanske bara en dröm som Dan har på tåget. Det enda jag vet med säkerhet, oavsett om det är en dröm eller inte, är att skådisen Klaus Tange alltid ser totalt nollställd ut.

Åh, vad jag har lite tålamod med filmer som denna! Den extravaganta art nouveau-miljön är verkligen formidabel men att i 90 minuter titta på färgade glasfönster och jugend-kvinnor är mer än jag klarar av. Även om de ibland byts mot RGB-ljussättning, tjuvkikande ögon, generösa mängder blod och något som närmast torde kunna liknas vid hallucinatoriska visioner. Nog för att giallo är en genre som ska bryta gränser och trotsa all kategorisering men det får bara inte vara så här pretto-tråkigt. I det avseendet är det för min del helt oväsentligt om filmen siktar på att vara en “riktig” giallo eller snarare någon slags hommage alternativt formidabel referensonani.

Vad jag förstår har manus- och regissörsduon Hélène Cattet och Bruno Forzani fått hyfsade omdömen när det gäller den tidigare filmen Amer, mindre så när det gäller The Strange… Kanske jag skulle ge debuten en chans istället?

Efter kanske trekvart anser jag mig ha lidit tillräckligt och snabbspolar mig igenom resten. Dario, kom tillbaka! Allt är förlåtet.

Edit:
När jag såg The Strange… hade jag fortfarande inte sett till exempel All the Colors of the Dark (1972) men den är helt uppenbart en stor inspirationskälla. Från titeln till märkliga grannar, kvinnor som tycks spårlöst försvunna, neon-ljussättning samt icke minst namnet Edwige. Och fanns det inte en liten aning av art nouveau i den tidigare filmens glasade spegeldörrar? Nå, detta faktum gör inte The Strange… det minsta bättre.

Även The House with Laughing Windows (1976), med sitt fokus på blodet som färgen, vilken transporterar mördaren/självplågaren till ett annat medvetandeplan, torde ha haft en viss betydelse för våra gialloälskare.

***

Denna sista skälvande skräckfilmsveckodag har Fiffi känt sig lite slasherretro medan Filmitch håller på mysteriet in i det sista. Tack kära kollegor för en trevligt skräckig vecka tillsammans!

Annonser

alt. titel: Mother of Tears, Mother of Tears: The Third Mother

Ok, tredje gången gillt. Mater Lacrimarum, bring it on!

Inferno blev inte alls samma framgång som den tre år äldre föregångaren Suspiria. Kanske var det därför som det kom att dröja hela 27 år innan den sista delen i Dario Argentos mödra-trilogi (Le Tre madri eller The Three Mothers) såg dagens ljus?

De katolska prästerna i Viterbo tycks ha sämre koll på sitt eget tankegods än den genomsnittlige skräckfilmskonsumenten. Hur ska man annars tolka deras bredvillighet att gräva upp en kista med tillhörande urna som hittas på fel sida om kyrkogårdsgränsen? Inte nog med det – de separerar också kista från urna och skeppar iväg den senare till den ockultismkunnige vetenskapsmannen Michael Pierce.

En man som dessutom råkar ha två så nyfikna kollegor att de helt struntar i att urnan inte adresserats till någon av dem. De sliter upp lådan utan någon som helst hänsyn till dokumentation eller bevarande. Kladdar på både statyetter, ritualdolk samt ett mystiskt tygstycke med sina bara händer medan de extatiskt daterar prylarna till 1200-talet. Snart är Giselle gruvligen strypt av sina egna inälvor och Sarah på vild flykt. Så går det när man inte respekterar historien!

Vartefter dagarna går tvingas Sarah allt mer rucka på sin tidigare så starka vetenskapstro medan Rom invaderas av goth-häx-gäng. Poliser och medborgare skjuts ned och våldtas på öppen gata. Hon själv kommer också i kontakt med någon som hon trodde var förlorad för alltid.

Ja, nu jäklar blev det åka av! Jag funderade ju lite i samband med Inferno att Mater Tenebrarums agenda syntes märkligt begränsad. Hon verkade främst vara ute efter att ta livet av de som var systrarnas hemlighet på spåren. Men i och med öppnandet av urnan och frigivningen av Mater Lacrimarum har vi fullt ös zombieapokalypsstämning på Roms gator. Synd bara att Argento aldrig låter La terza madre grotta ned sig i det obehagliga med en stad vars invånare sakta men säkert börjar bli vansinnesvåldsamma och därmed kasta lag och ordning överbord. Istället blir det något som vi tillsammans med Sarah iakttar och förfäras över på avstånd. Vilket i sin tur leder till att jag mest av allt sitter och tänker på den där arga geggan som invaderade NY i Ghostbusters 2.

Så i det avseendet har Argento fixat till sin mödra-mytologi, nu verkar den kvarvarande systern faktiskt ha något slags världsherravälde i sikte. Å andra sidan är det helt plötsligt Mater Lacrimarum som sägs vara den grymmaste av de tre, medan Inferno gav den äran till Mater Tenebrarum. De där nycklarna som tidigare var så viktiga har helt försvunnit, nu handlar det istället om att det man ”inte kan se är sanningen”, vad nu DET ska betyda?! Kanske har det att göra med att “instruktionsboken” i Inferno var skriven på latin medan den nu förekommer på engelska?

I Suspiria behövde Suzy komma underfund med vad som smög omkring på skolan om nätterna. Inferno blev mer av en lägenhetsgotikgiallo med lönngångar och fallfärdiga våningsplan. I La terza madre har Argento verkligen tagit i från tårna och skapat ett av dessa klassiskt globala monster, vilket måste stoppas innan-hon-förgör-hela-världen. Till sin hjälp får Sarah oväntat stöd från en andevärld som tydligen hållit sig på avstånd i de tidigare delarna. Ett stöd bland annat består i att uppmana den unga kvinnan att använda sina ”krafter”, vilket inte kommer att ha den minsta betydelse för själva upplösningen och förgörandet av mödra-monstret.

Bildmässigt har regissören hunnit lägga det mesta åt sidan under de nära 30 år som förflutit mellan den andra och tredje delen. Nu är det hela filmat rakt upp och ned, utan så mycket som en skymt av vare sig skvalande vatten eller färgat ljus (blott aningen av art nouveau-vibb i Sarahs trappuppgång). Däremot har vi halvostiga katakomber där sektmedlemmar mässar ”Blod! Tårar!”, håller ritualmöten samt sysselsätter sig med lemlästning och kannibalism. Kanske drömmer Sarah om dem, kanske inte. Det hela är rätt oklart…

Vad som också har tillkommit är en hyfsat osnygg kvinnobild där Argento i vanlig ordning inte kan låta bli att klä av sin egen dotter (som spelar Sarah) inför kameran. Israelisk-amerikanska Moran Atias får visa både T&A som Mater Lacrimarum och föräras ett slut där hon spetsas på en enorm obelisk. Utöver detta bjuds också på en fullkomligt onödig lesbisk kärleksscen som avslutas med att en av kvinnorna får sig en rejäl spjutpenetration.

Nej, det här blev ju tyvärr inte särskilt bra. Mater Lacrimarums häx-anhang är så teatraliskt goth-utstyrda att de bara inte går att ta på allvar. Detsamma gäller det triumfatoriska utropet ”Nothing can stop us now!” som blir alldeles för likt en viss 80-talshit. Specialeffekterna har tagit ett steg tillbaka jämfört med både Suspiria och Inferno. Berättelsen är osammanhängande, tillför egentligen ingenting jämfört med vad som berättades i Inferno och känns dessutom oengagerad. Mest av allt påminner den om en andra klassens Hammer-film.

La terza madre blev alltså inte den efterlängtade trilogi-höjdpunkten som man förstås gärna hade velat ha. Istället blev den ytterligare en spik i den kista som Argento så ivrigt tycks ha snickrat åt sig själv sedan mitten av 80-talet.

Idag har även Fiffi hängt med en vilsen ung kvinna. Men vad kan Filmitch ha hittat?

alt. titel: Dario Argento’s Inferno

1977 års Suspiria tycks ha blivit något av en överraskande hit för Dario Argento. Och inte ens i slutet på 70-talet var man främmande för att vilja få lite draghjälp från passerade framgångar så, hey presto! Argentos nästa film, Inferno, blev alltså en uppföljare till Suspiria som nu sades utgöra första delen i en trilogi – Le Tre madri eller The Three Mothers.

Läs hela inlägget här »

Senaste nytt! Vid 1977 års prisutdelning av ”Pekpinnen” – skolvärldens egen Oscars-gala – tog Freiburgs dansakademi hem flera prestigefyllda kategorier, däribland:

  • Bäst utsmyckade rektorskontor
  • Bästa foajé
  • Bästa simhall
  • Bästa skadedjursutrotning
  • Bäst belysta korridorer
  • Bästa taggtrådsförvaring
  • Mest näringsriktiga dietmat
  • Strängaste danspedagogik

När det gäller ”Bästa färgsättning” har priskommittén beslutat att lägga ned den kategorin och inte längre dela ut pris efter Freiburgs förkrossande vinst.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Tahereh Mafi, Unravel Me
Ian McEwan, Nutshell

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser