alt. titel: The House of the Laughing Windows, House with the Windows That Laugh, The House with Laughing Windows

Det hade inte förvånat mig om man någonstans skulle ha hittat gamla tunikor från 1200-talet med texten ”St. Sebastian hade det inte heller så roligt”. Martyrhelgonet sägs först ha dömts till döden medelst pilbeskjutning av den romerske kejsaren Gaius Aurelius Valerius Diocletianus vilken, när Sebastian överlevt och återhämtat sig, såg till att göra om och göra rätt genom att låta stena martyren till döds.

St. Sebastian porträtteras ofta som fastbunden, nästintill naken, lidande samt genomborrad av pilar. Vilket exempelvis är fallet med kyrkfresken som restauratören Stefano ska arbeta med. Han hör snart talas om freskens ursprunglige konstnär (alternativt restauratör, lite oklart där…) Buono Legnani som dog innan han hann slutföra sitt arbete. Ingen konstigt i det om det inte vore för att alla i den lilla byn beter sig en smula underligt så fort Legnani kommer på tal (de beter sig i och för sig rätt underligt annars också).

Stefano träffar också på en gammal bekant som flera gånger försöker berätta något för honom. Men innan Antonio hunnit få ur sig något mer än kryptiska hänvisningar till ett märkligt hus tar han livet av sig. Det är i alla fall polisens slutsats medan Stefano inte är lika övertygad. Inte blir det bättre när han under falska förespeglingar tvingas lämna sitt rum på stadens enda hotell och måste flytta in i ett avlägset och nedgånget hus vars enda invånare är en paralyserad gammal kvinna. Åtminstone såvitt Stefano vet…

Men saker och ting blir lite roligare när han träffar den unga lärarinnan Francesca som snart klär av sig på hans säng och mindre än ett dygn senare flyttat in tillsammans med Stefano i det gamla huset. Men inte ens Francescas ömma omsorger kan distrahera Stefano från gåtan med sin konstnärlige föregångare, mannen som av samtiden kallades ”målaren av plågor” och sades vara besatt av döden.

Ska man vara strikt i sin giallo-kategorisering skulle jag säga att Pupi Avatis The House of the Laughing Windows avviker en smula från den välbekanta mallen. Inga svarta handskar eller visuella stordåd. Däremot en närmast konstant krypande och tryckande paranoia från det oroväckande konceptet med Det Galna Geniet. Vem var egentligen Legnani, vad försökte han fånga i sina bilder och vad gjorde han för att skapa de oöverträffade konstverken?

Vad som å andra sidan känns igen är Lino Capolicchios snabba fixering vid problemet i rollen som som Stefano. Det dröjer inte särskilt länge innan han själv medger att han blivit ”besatt” av sin föregångares gåta. Utseendemässigt är han ovanligt sympatisk och oförarglig, en trovärdigt försiktig akademiker i skägg och slipover. Dock kan man även i fallet Avati konstatera att vad än de italienska skräckmästarna var kapabla till så var det inte övertygande kärlekshistorier.

Förvisso behöver inte Francesca Marciano klä av sig särskilt mycket (för ovanlighetens skull, ska tilläggas). Istället får hon gömma sig sedesamt under täcket innan den ordentliga BH:n och de rejäla trosorna åker av. Men utvecklingen av själva kärleksaffären mellan Francesca och Stefano går som sagt obegripligt snabbt och det är synd att tala om någon ordentlig gnista dem emellan.

Då är det roligare att ägna sig åt Stefanos efterforskningar där han plågsamt sakta blottlägger lager av tysta överenskommelser och gömda hemligheter. En kritiker ska ha kallat The House… för en ”intelligent allegory of post-war Italy’s struggles to emerge from the Fascist outrages of its recent past” och det kan jag för all del köpa även om jag inte hade en tanke på en sådan aspekt medan jag såg filmen.

Däremot är det uppenbart att Avati förtjänstfullt använder sig av liknelser mellan blod och färg. För den övergripande historien spelar Legnanis galna tjatter om blodet som en renande substans vilken förflyttar honom in i mörkret ingen som helst roll. Men som stämningssättare är de framvästa orden ”Mie colore…” rätt oöverträffade.

En annan vinkel är fascinationen för det genusöverskridande som ju också känns igen från andra filmer i genren. Legnani målar (av) kvinnor med remarkabelt manhaftiga ansikten och möjligen är det ingen slump att St. Sebastian redan under 1700-talet, tack vare sin avklädda kropp, betraktades som ett skyddshelgon för ”homoerotiskt intresserade män”. Ungefär ett årtionde efter den här filmens tillblivelse kom St. Sebastians helgonstatus dessutom att utvidgas till HIV-smittade och AIDS-sjuka.

Mycket tack vare sin stämning hör The House… absolut till det övre skiktet av filmerna jag sett hittills. Den kommer långt bara på löftet om Det Galna Geniet. Men inte ens Pupi Avati lyckas tyvärr helt undvika tomgång i sitt verk. Längden är 110 minuter och jag tror att filmen hade tjänat på att begränsas till 90.

Annonser