Arrivederci Halloween! #1

För att inte pina mina trogna läsare allt för mycket delas detta avslutande inlägg upp i två delar. Men ni behöver inte vänta särskilt länge på del 2, den trillar in senare under dagen.

***

Så, en italiensk lite dryg månad är till ända. Som vanligt avslutar Halloween-temat inte riktigt så starkt som jag skulle önska men The Strange Color of Your Body’s Tears blev ändå en tydligare summering än vad som vanligtvis är fallet.

Nu såg jag ju också filmer som bör kunna finna hemvist i fler genrer än den klassiska giallon (Gotik! Slasher! Gore!) men visst fick vi vår beskärda del av svarta handskar, glimmande och vassa mordvapen, trapphus en masse, whiskey-pimplande, vittnen som kommit på avgörande detaljer men ska berätta om dem “sedan”, anonyma mördare vars identitet avslöjas först mot slutet, killer-o-vision (vilken förstås hjälper till att hålla spänningen på topp men mördaren anonym) samt en hel skrälldus misstänkta och varjehanda villospår.

Handgripliga polisinsatser sparade italienarna generellt till genren som kallas ”Poliziotteschi” och man märker snart att polisen inte har mycket att komma med i giallon. I bästa fall pular de på men arbetet leder sällan till att mördaren avslöjas eller infångas. Inte sällan framstår de dock som mer eller mindre inkompetenta. Särskilt eftersom de alltid mer än gärna involverar den vanligtvis civile protagonisten som inledningsvis ofta till och med varit misstänkt för brottet som ska utredas. Undantaget bland temats filmer i det här avseendet skulle möjligen vara Duccio Tessaris The Bloodstained Butterfly som gränsade till både rättegångs- och kriminaltekniskt drama.

Och när vi ändå är inne på ämnet protagonister – jag fäster mig vid hur ofta de har någon form av konstnärligt yrke. Det finns ingen hejd på mängden författare (The Bird…, Tenebrae), målare (The House with Laughing Windows), dansare (Suspiria), sångerskor (Opera) och musiker (Four Flies…, Profondo rosso) som under mer eller mindre olyckliga omständigheter blir indragna i mordhärvorna. Kanske är det så enkelt som att manusförfattarna tänker sig att konstnärer inte har några problem att ägna dagarna åt något annat? Som att leta efter ledtrådar i mordgåtor. Inte sällan blir de dessutom inslängda i ett för dem helt nytt sammanhang eller miljö och befinner sig därmed alltid lite utanför verkligheten.

Skillnaden mellan manliga och kvinnliga protagonister är generellt att kvinnliga protagonister också ofta är offer medan manliga protagonister som sagt gärna tar på sig en detektiv-roll för att lösa mysteriet. Ett intressant undantag att dyka djupare ned i när det gäller det här perspektivet skulle möjligen vara Four Flies…

En sak som jag inte hade väntat mig var hur tydligt det blev att 80-talets slashers hade mycket att tacka 70-talets giallos för. Redan i Mario Bavas Blood and Black Lace finns en maskförsedd våldsman där det inte krävs särskilt mycket fantasi för att se linjerna fram till Michael Myers. I Torso hade vi till och med en slags final girl. Motiv eller bevekelsegrunder som kan spåras tillbaka i historien finns det gott om (What Have You Done to Solange?). Detsamma gäller förstås genusmässigt eller sexuellt ambivalenta förövare.

I det avseendet hade jag inte heller förväntat mig var hur pass tröttsamt det blev efter ett tag att behöva förhålla mig till en minst sagt unken syn på inte bara kvinnor, utan hela spelfältet som är relationer mellan könen. Visst är jag van vid att man kan reagera på både det ena och det andra i filmer från 70- och 80-talen men här blev det så massivt på något sätt.

I årets Halloween-tema är det helt uppenbart att de enda relationer som kan existera mellan kvinnor och män är att bli påsatt eller sätta på, alternativt att dödas eller döda. Gränsen mellan sex och död (gärna en våldsam sådan) har sällan varit finare. Sex kan i en grisblink bli ett vapen och därmed något att frukta. Finns det ingen omedelbart uppenbart förklaring till varför en kvinna dödats (ögonvittne, arvstvist) kan man mer eller mindre utgå från att hon dödats på grund av sitt kön (oavsett om mördaren visar sig vara en man eller en kvinna). Detta är naturligtvis ett perspektiv som betonas av att offren ofta antingen mördas i bara mässingen eller blir avklädda av mördaren (The New York Ripper).

Jag kan inte påminna mig att män i någon av temats filmer dödats just på grund av sin manlighet. Kvinnokönet ska däremot inte sällan straffas för att hon antingen är syndig eller inte är syndig nog (det vill säga tackar nej till sex eller på annat sätt hindrar eller försvårar mördarens egen sexualitet). Reglerna för sex är oftast också solklara: män vill medan kvinnor gärna ska hålla emot lite för att sedan ge med sig (The Killer Must Kill Again). I vilken utsträckning det resulterande samlaget genomförs med fullt samtycke är mindre viktigt (The Bloodstained Butterfly). Detsamma gäller ålders- eller maktförhållanden; att män (särskilt de som är utrustade med gnatiga fruar) söker sig till mer lätthanterliga och yngre jaktmarker ses som en fullt naturlig utveckling.

Det utmattande i den här övermåttan av föråldrade genusperspektiv var inte minst att det blev väldigt tydligt vilken den tänkta publiken för de här filmerna var. Till min blu-ray-utgåva av Blood and Black Lace följde det dessutom med en timslång dokumentär – Psycho Analysis – med bland andra Dario Argento och Lamberto Bava. Vid något tillfälle kommenterade en av de intervjuade att det inte alls behöver tolkas misogynt att majoriteten av gialli-offren är kvinnliga eftersom alla ju är överens om att det är väldigt mycket trevligare att titta på vackra kvinnor. Så om inte förr blev det just DÄR väldigt tydligt att någon som jag inte ens figurerade i dessa mäns tankevärld som potentiell publik till de här filmerna.

Fortsättning följer senare idag…

4 reaktioner till “Arrivederci Halloween! #1”

  1. Undrar om det finns vetenskapliga studier på det där om en diversifierad publik reagerar olika på olika offer, eller om snuskgubbarna har rätt i att alla hellre vill se vackra kvinnor än vad som helst annat. Det känns intuitivt att de var något på spåren även om det inte formuleras särskilt elegant (vare sig i intervju eller i filmerna).

  2. Jag tänker att kvinnor i första hand väcker större sympatier än män som offer. Och jag har en obekräftad uppfattning att vackra kvinnor är överrepresenterade inom marknadsföring (som väl ändå får anses vara vetenskapligt baserat på stordataanalys för att optimera effekten, snarare än att vara en unken kvarleva). Det kan förstås vara en direkt felaktig observation baserad på min manliga bias, så en studie vore välkommen.

    Sedan tror jag inte att det finns någon extra vinning i att mördaren först sliter kläderna av sitt offer, utan snarare tvärtom att många tittare alieneras från filmen en aning. Jag kunde inte acceptera att Gialloween var slut, så jag avnjöt The Killer Reserved Nine Seats igår och den föll verkligen i den fällan att man sitter och skakar på huvudet åt mördarens helt omotiverade snuskande istället för att förfasas över de kallsinniga morden.

  3. Där har du förstås en poäng — kvinnor och barn är bättre offer än stora, stadiga karlar. Och eftersom kvinnliga mordoffer inte sällan förekommer i levande skick under längre eller kortare tid i aktuell film tenderar de förstås också till att vara snygga. Kruxet är kanske att de här filmerna så väldigt sällan avviker från de riktlinjerna och att morden i sig oftare förekomer i en sexuell kontext när offren är kvinnliga.

    Härligt att Gialloween inte behöver ta slut 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: