The Lunchboxalt. titel: The Lunchbox

Saajan Fernandes har förskansat sig bakom pappershögarna på sitt skrivbord. Gör han bara sitt jobb är det ingen som pratar med honom i onödan och det är så han vill ha det. En förtidspension står för dörren. Inte för att man får någon känsla av att Mr. Fernandes ser fram emot att njuta sitt otium, det verkar mest vara ett sätt för honom att ytterligare dra sig undan all form av mänsklig kontakt.

Men för att komma dithän måste han först lära upp sin efterträdare, den outhärdligt käcke och tjänstvillige Shaikh. Mr. Fernandes gör allt för att hålla sig undan Shaikh, bland annat tar han långa lunchpauser. Om det nu inte vore för att restaurangen som lagar hans lunchmat är en rätt tråkig inrättning. Men en dag landar det en matlåda på Mr Fernandes skrivbord som ger den ensamme mannen en helt ny matupplevelse.

Det visar sig förstås att Mr Fernandes egentligen fått en annan mans matlåda. Men han och mannens hustru Ila börjar tack vare misstaget utbyta små försiktiga lappar eftersom Ilas mat fortsätter att komma Mr Fernandes till del medan Ilas frånvarande make Rajeev får äta Mr. Fernandes blomkålsrätter.

Upplägget i Dabba bygger på det intrikata matleveranssystem som funnits i Mumbai sedan slutet av 1800-talet. Hemmafruar och restauranger lagar matlådor som sedan passerar ett till synes oändligt antal händer innan de når arbetande mäns skrivbord. Att klämma en yoghurt vid skrivbordet eller gå till en lokal pizzeria ligger inte för Mumbais förvärvsarbetare.

Det kluriga är att det som händer i filmen egentligen inte ”ska” hända eftersom systemet fått en hel del uppmärksamhet såsom varande sällsynt misstagsfritt. Vid ett tillfälle försöker Ila också påpeka felet för mannen som hämtar hennes matlådor men han tror henne helt enkelt inte.

För en ensam kontorsråtta och en nästan ännu ensammare hemmafru blir alltså Mumbais matlådesystem mer än en förmedlare av kroppslig näring. De små brevlapparna blir även balsam för deras känslomässiga sår. Ilas make lägger inte längre märke till henne och den enda hon har regelbunden kontakt med utanför familjen är grannkvinnan som skött om sin sjuke man i 15 år.

Dabba är alltså en film om ensamhet, hur lätt det är att försvinna i vimlet i en miljonstad som Mumbai och att materiellt välstånd verkligen inte är allt som betyder något. Ila och Rajeev kan tack vare hans jobb bo i vad som verkar vara en rätt påkostad lägenhet men vad gör det när han aldrig är hemma? Om något, binder Rajeevs lönekuvert Ila ännu mer ofrånkomligt till maken, för vad har hon för reella möjligheter att klara sig på egen hand?

Både Irrfan Kahn som spelar Saajan Fernandes och Nimrat Kaur som spelar Ila gör fina insatser i sina respektive roller även om Kahn med sina 47 år knappast ser ut att vara i någon pensionsmässig ålder. Men vad vet jag, man kanske kan förtidspensionera sig när som helst i Indien?

Historien som berättas i Dabba om mötet mellan två ensamma själar är charmig, om än med sorgsna stråk, och befriande slisklös. Tyvärr lider den lika stor brist på överraskningar. Direkt när vi fått en aning om Mr. Fernandes surkartskaraktär står det med mastodontsfilmstitelstenstoder klart att han innan filmen är till ända kommer ha tillåtit sig att både släppa folk inpå livet och känna sorgen efter den bortgångna hustrun.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser