The Blobalt. titel: Faran från skyn

I staden Downingtown i Pennsylvania är allt som det ska, en helt vanlig fredagskväll. Biografen visar Daughter of Horror med Bela Lugosi (tycks dock inte existera i verkligheten) så att flickorna måste ha någon att hålla i handen och på Makeout Point har Steve och Jane ”parkerat”. Han bedyrar ”Jane, I’ve never brought anyone up here before.”

Förutom hångelställe visar sig parkeringsplatsen också vara alldeles utmärkt för att iaktta den meteorit som slår ned alldeles i närheten. Steve och Jane bestämmer sig för att göra ett uppehåll i hånglandet och åka och titta på vad det är för något.

Men först ut på nedslagsplatsen är en gammal gubbe som bor i en stuga i närheten. Han petar lite på rymdstenen som spricker och ut kommer…THE BLOB! Nu lät det som om allt går väldigt fort; det gör det inte. Blobben segar sig upp för gubbens pet-pinne som riktigt på-slutänden-av-förkylningen-snor men pinnen är tydligen fastvuxen i gubbens hand eftersom han inte kan släppa den innan slajmet har nått handen.

Rymdslemmet gör fullt förståeligt gubben skräckslagen, han virrar ut på vägen där Steve och Jane är nära att köra på honom. Nu kan de istället ta honom till stadens doktor. Men när doktorn ska titta till sjuklingen lite senare är han borta och på golvet ligger blobben – ännu större! Samtidigt gör Steve och Jane fruktlösa försök att övertyga polisen och sina föräldrar om att staden är på väg att invaderas av en utomjordisk jellodessert.

Redan förtexterna, eller snarare låten (av bland andra Burt Bacharach) som ackompanjerar förtexterna ”Beware of the Blob” (”…it creeps/And leaps and glides and slides/Across the floor”), signalerar att detta är en skräckis som man inte ska ta alltför seriöst. Och det är nog bra för särskilt läskig blir den aldrig. Effekterna är redigt dåliga, särskilt de som involverar den lilla stadens diner, och birollsinnehavare likaså.

Men The Blob har en hel del charm, som så ofta är fallet med den här typen av film, och det är rätt befriande att det aldrig görs några försök att förklara eller analysera rymdmonstret. Självklart skulle man kunna tolka den vältrande silikonmassan som det kommunistiska slemmet som förintar allt i sin väg, men det känns minst sagt långsökt. Blobben är här och gör sin grej, helt enkelt. Framförallt har filmen kanske blivit känd för att hjälterollen innehas av en ung ”Steven” McQueen som gör en riktigt bra insats. På minuskontot måste vi kanske å andra sidan sätta upp det faktum att Steven/Steve vid 28 års ålder inte direkt utgör någon trovärdig 17-åring.

Värdelöst vetande: Pennsylvaniastaden Phoenixville har sedan 2000 årligen anordnat en Blobfest då man bland annat återuppför scenen då panikslagna biobesökare rusar ut från Colonial Theatre.

Samtidigt borde The Blob ha fått en helt ny aktualitet på grund av sitt slut. Man konstaterar förvisso att faran är över för den här gången och att rymdslemmet borde vara under kontroll, ”As long as it stays cold” och så avslutas det hela med ett stort frågetecken. Startskottet för den moderna klimatdebatten?

star_full 2star_full 2

Annonser