X3: Thomas Hardy (1874, 1891 och 1895)

Efter att ha stiftat bekantskap med tre av Hardys kvinnliga protagonister: Bathsheba Everden, Tess Durbeyfield och Sue Bridehead börjar jag få en vag känsla av att författaren knappast var en man som upplevt det äkta ståndets välsignelser. Han gifte sig 1870 och med tanke på att särskilt Jude the Obscure tydligt plockar upp självbiografiska detaljer när det gäller klass kan man tänka sig att detsamma gäller giftermål.

Ingen av Hardys tre kvinnor (som figurerar i Far From the Madding Crowd, Tess of the d’Urbervilles och Jude the Obscure) skördar nämligen någon större lycka när det handlar om just giftermål. Batsheba pressas av den outsägligt triste Mr. Boldwood och binder sig därför nästan i ren desperation till den oansvarige men ack så tjusige sergant Frank Troy. Tess förgiftar sin relation till Angel Clare tack vare sin olycksaliga graviditet. Och Sue är redan gift med Mr Phillotson, vilket å andra sidan bara är en av anledningarna till att hon tvekar inför att knyta hymnens band med Jude som egentligen är den hon älskar.

Återigen får jag anledning att reflektera över hur förhållandevis moderna Hardys böcker känns vad gäller just den här frågan, men faktiskt också i beskrivingarna av kvinnor generellt. Bathsheba är visserligen bra på att själv försätta sig i kniviga situationer, till exempel skulle Mr. Boldwood aldrig ha kommit på tanken att uppvakta henne om det inte vore att hon skickat honom en Alla hjärtans dag-hälsning på skämt. Men hon får också vara en ganska kaxig karaktär som har gett sig den på att driva den ärvda gården helt själv och, upplever jag, visa att hon i alla fall inte behöver definieras utifrån om hon har en man i sitt liv eller inte.

Tess är kanske inte riktigt lika självständig som sin sex år äldre syster, men vinner å andra sidan på medkänslan varmed hennes situation som ogift mor skildras av Hardy. Hon har inte gjort något fel, så varför är det hon som som blir den socialt utstötta?

Sue är den av trion som jag har svårast för, mest för att hon hela tiden verkar så förbannat olycklig. Kanske blev det också så att Hardy egentligen fyllde henne med mer budskap än karaktär, på pappret framstår nämligen Sue som minst lika kaxig som Bathsheba. Hon har tidigare levt med en ung man utan att de varit gifta och slår våldsamt ifrån sig samhällets, men framförallt kyrkans, krav på giftermål och förbud mot skilsmässa.

Ja, efter att ha läst Hardys välformulerade alster kan man verkligen fråga sig hur smart det är med (snabba) giftemål: ”the two swore that at every other time of their lives till death took them, they would assuredly believe, feel, and desire precisely as they had believed, felt, and desired during the few preceding weeks”.

För Bathsheba anas ett litet hopp för avslutande lycka med den stadige Gabriel Oak, men för Tess och Sue är loppet kört på förhand. Hardy hade helt uppenbarligen en faiblesse för dramatisk tragik och upplösningen i Far From… kommer så plötsligt att det nästan inte kan kallas för ett klimax. I Tess… och Jude… handlar det däremot om ett stadigt nedgrävande i tragikträsket och inte ens de stackars barnen slipper undan samhällets hårda dom.

Samtidigt som jag absolut sympatiserar med Hardys budskap överlag är det för min del helt klart att det är Tess… som är den bästa boken i trojkan. I Far From… blir det för många generellt svepande uttalanden om kvinnor i gemen vars beteende och känslor Bathsheeba antingen delar eller inte delar. Ett lite saggigt särartstänkande. I Jude… lyckas Hardy aldrig uppamma någon särskild sympati för Sue, Jude och deras olycksaliga relation hos mig som läsare.

Men jag gillar fortfarande hans realistiska no-nonsense-stil och det faktum att det faktiskt är väldigt få av hans karaktärer som är genuint onda eller god. De är helt enkelt mänskliga, i nöd och lust.

Librivoxkvalitet: Mycket bra, både vad gäller Far From…, Tess… och Jude…

Far From the Madding Crowd (1874)

Tess of the d’Urbervilles (1891)

Jude the Obscure (1895)