The Fast and the Furious: Tokyo Drift (2006)

Starten på en ny skoldag. Med en gång syns det att killen som går genom säkerhetskontrollen är too cool for school (till viss del beroende på att han spelas av en skådis som är 24 år) och detta understryks av snabbspolning igenom tråkiga lektioner och det sneda leendet när han betraktar cirkusen kring jocks och cheer leaders. Motorlära är det enda som intresserar honom och han ser till att hålla sig för sig själv. Men när en snygg tjej beundrar hans ”ride” kan han naturligtvis inte hålla sig i skinnet och inleder lite verbalt förspel, trots att han säkerligen måste vara fullt medveten om att tjejen är ihop med en av jocksen.

Den ena leder till det andra och plötsligt är racet i full swing. Vad som ligger i potten? ”Winner gets me!” säger snygga tjejen och bevisar därmed att hon redan är inskolad i vad som utgör rimliga troféer i bilrelaterade aktiviteter.

Men grabbarna kraschar bägge sina bilar och medan den andra killen givetvis har rika föräldrar med kontakter har Seans mamma inget av detta, även om hon gör sitt bästa för att försöka stryka den förhörande polisen medhårs till sonens stora förtrytelse. Vad mamman däremot har är en barnafader på behörigt avstånd och strax sitter missdådaren på ett plan mot Tokyo. Packningen består till synes enbart av en gitarr och trots att den aldrig dyker upp igen i handlingen fyller den sin uppgift genom att vara ett tecken på att Sean inte bara är cool utan också Känslig.

Som västerlänning är Seans outsiderstatus ännu mer markant i den nya skolan men han träffar strax roliga svarta killen och fixaren Twinkie (sidekick, check). Innan dess har han också i första klassrummet noterat heta och icke-japanska Neela (flamma, check). Trots att pappa förbjudit Sean att komma inom 100 meter av allt vad fyrhjuliga fordon heter följer han med Twinkie till ett slags garage som simultant tycks tjäna som ungdomsgård, disco och racingbana. Här muckar han snabbt gräl med Takashi (ärkefiende och rival, check) och får grundligt stryk av denne i konsten att ta kurvor Tokyo-style. Jag sitter som på nålar för att få se om han kommer att få en chans till upprättelse i det avseendet.

I motsats till den vanliga successionsordningen har TFatF-serien här som synes tagit ett steg tillbaka. Från vuxna tjuvar och poliser har vi en i grund och botten rätt vanlig tonårs- och high school-rulle. Tydligast märks skillnaden i att Sean ska lära sig ta ansvar för sin egen ”mess” (alltså en klassisk coming of age, en vändning som också tjänar syftet att på två sekunder återupprätta pappas respekt för sin son) och i förhållandet mellan Sean och Neela. De får ha öppenhjärtiga samtal om att känna sig utanför och hur svårt det kan vara att hitta sin egen identitet. Gemenskapen hittar de bland annat i frihetsupplevelsen man får av att köra bil – ”No problems. Just the moment.” Tokyo Drift var också den första TFatF-filmen som efterföljdes av en tydlig disclaimer med budskapet, om än inte ordalydelsen, “Kids, don’t try this at home.”

Å andra sidan är inte förändringen så stor som man kanske skulle kunna tro, eftersom det fortfarande är bilarna och racingen som står i centrum och våra huvudkaraktärer drivs av exakt samma aggressioner och behov av att positionera sig (framförallt gentemot andra killar i förhållande till tjejer) som i de tidigare filmerna. Triggerpunkterna är att ifrågasätta någons manlighet inför medlemmar av det täcka könet och, kanske än värre, någons kapacitet som bilförare.

Outsiderstråket är som sagt märkbart, vilket knappast torde vara särskilt uppseendeväckande eftersom Sean är västerlänning i en stad full med japaner. Liksom i tvåan är den etniska blandningen förhållandevis tolerant i det ”goda lägret”. Å andra sidan kan jag inte låta bli att reagera över det faktum att elake Takashi ser betydligt mer asiatisk ut än schysste Han. Eller var jag för konspiratorisk nu?

Tokyo Drift bjuder inte på några som helst överraskningar med avseende på narrativet, det är ett tydligt underdogperspektiv och vi får till och med oss till livs både ett träningsmontage (Sean var som sagt rätt rutten på att ta kurvor) och ett bilbyggarmontage. Det blir dessutom lite Obi Wan-vibbar när Han uppmanar Sean att “känna” kurvorna. Mot slutet följer också Tokyo Drift standarden som sattes i de två första filmerna genom att de japanska fartmonstren byts ut mot hederliga amerikanska muskler, till tonerna av hederlig tung rockmusik. I likhet med ettan är det även här pappa som står för bilen, vilken alltså blir en hemmahörighetsmarkering på mer än ett sätt.

Jag vet inte om det var det skäligen genomskinliga tonårsperspektivet som fick mig på fall men jag måste ändå säga att jag blev mer engagerad i Tokyo Drift än i 2 Fast. Kanske för att tvåan, när man tänker efter, egentligen innehöll mer biljakter en ren racing. I det avseendet funkar Seans och Takashis avslutande show down betydligt bättre. Och vem kan stå emot inte bara ett, utan två, montage?!