Av The Fast and the Furious att döma skulle förkortningen NOS mycket väl kunna stå för testosteron. Nu står den istället för nitrous oxide, diväteoxid eller, om man så vill, lustgas. Men eftersom filmen inte sysselsätter sig så särskilt mycket med bedövning och smärtlindring (ok, det gör den, men kanske inte riktigt så handgripligt) används lustgasen istället för att få bilar att gå jättejättejättesnabbt.

Men som sagt, hade man inte vetat bättre skulle man ha kunnat luras att tro att det bilarna och de facto hela filmen går på är 150-procentigt testosteron. Det är manliga vad och manliga avtal som ska hållas och kvinnor göre sig icke besvär som annat än dåliga samveten eller vinnartroféer. Som ett i handlingen helt onödigt och rejält avgnagt köttben slängs det förvisso in ett kort race åt Michelle Rodriguez men hennes tvåsekundersvinst nullifieras strax av det faktum att hon krånglar till saker och ting när det verkligen gäller (förvisso ofrivilligt, men ändå).

Ok, djupt andetag… Ahh, nu känns det bättre. Så vad händer om man då bortser från just den här ”detaljen” i sammanhanget, ber genus-o-metern flyga och fara samt glömmer allt vad Bechdel-test heter?

Tja, då blir det genast lite roligare med ett fullt acceptabelt omtag på Point Break fast med street racing och bilar istället för surfingbrädor och enorma vågor. Polisen Brian jobbar undercover mot street racing-världen eftersom man misstänker att det där finns ett gäng som utför avancerade lastbilskupper (DVD-spelare för 1,2 miljoner dollar är en jäkla massa spelare och man kan undra vars de egentligen tar vägen). Brian har bestämt sig för att vägen in i den världen ska gå via racinglegenden Dom Toretto. Varför just Dom blir aldrig särskilt tydligt, kanske är det en etnisk grej eftersom sammanhanget beskrivs som strikt uppdelat i det avseendet och blekhyllte Brian knappast skulle kunna passera för en latino?

Hur som haver lyckas Brian nästla sig in i Doms gäng (ursäkta, team, mycket viktigt) där han dessutom kan passa på att stöta på Doms heta syster Mia. Dom gör vad som krävs av en ansvarstagande broder i det avseendet (”You break her heart and I’ll break your neck”) men tycks av något outgrundlig anledning gilla den kaxige Brian. Brian har i sin tur lite av en mancrush på Mias bilkompetente brorsa och vill helt inte se att han där har en alldeles ypperlig kandidat för ledaren av lastbilskuppandet.

Detta är filmen för alla som hade en sådan där plansch med en röd eller svart Porsche på tonårsväggen. TFatF är som produktion betraktad lika högblank som den bilden var om än inte riktigt lika tråk-standard. Bilarna i det här sammanhanget är dock övervägande japanska och framförallt i början när tre, fyra av dem kommer körande samtidigt är det svårt att inte associera deras sinsemellan olika non-stopfärger med stora och något fyrkantiga plåtcupcakes eller varför inte My Little Pony (but for Men!).

Själva storyn är det inget större fel på, här har man också pimpat upp den genom att ge Dom en ärkefiende för den där lilla extra twisten som egentligen blir en smula påklistrad. Däremot blir jag aldrig riktigt klar över Brians karaktär eller Doms relation till honom. Paul Walker må låta precis som Keanu men jag saknar någon form av bakgrund. Inte heller förekommer några som helst av de ljugskuldkänslor som annars är så vanliga i undercoversituationen förrän i allra sista sekunden. Man anar möjligen en sorglig familjehistoria, varför skulle Brian annars känna sig så dragen till den familjeenhet som Doms lilla klick ändå är? Hell, de har ju både barbeques och ber bordsbön.

Den sorgliga familjehistorien står istället Dom för och det blir nästan lika obegripligt varför han dras så till den milda grad till Brian att han väljer att berätta hela eländet med en omkommen far för nykomlingen. Vin Diesel är knappast ett under av karaktärsskådis men håller ihop alldeles utmärkt för en rulle av den här kalibern med sin skrovliga röst och uppumpade överarmsmuskler.

Men eftersom parallellerna är så tydliga kan jag inte låta bli att ändå hålla Point Break för den bättre av de två filmerna (med förbehållet att det förvisso var ett par år sedan jag såg den sist). Historien är tajtare och effektivare, karaktärerna bättre underbyggda och inte minst slutet är betydligt bättre. Men så var Kathryn Bigelow kanske heller inte tvungen att hålla öppet för än så länge fyra uppföljare?

Filmnörderi #1: Den film som grabbarna tittar på medan Mia diskar efter BBQ:n (är man en all-american family så är man…) är regissör Rob Cohens första mer kända storfilm Dragon: The Bruce Lee Story.

Filmnörderi #2: Tycker du att TFatF är världens bästa film? I alla fall bättre än till exempel Long Kiss Goodnight? Då kan du gå in och rösta på den här och nästa månad njuta av en tsunami av inlägg och analyser enbart ägnade denna actionrökare.

Annonser