The Fast and the Furious (2001)

Av The Fast and the Furious att döma skulle förkortningen NOS mycket väl kunna stå för testosteron. Nu står den istället för nitrous oxide, dikväveoxid eller, om man så vill, lustgas. Men eftersom filmen inte sysselsätter sig så särskilt mycket med bedövning och smärtlindring (ok, det gör den, men kanske inte riktigt så handgripligt) används lustgasen istället för att få bilar att gå jättejättejättesnabbt.

Men som sagt, hade man inte vetat bättre skulle man ha kunnat luras att tro att det bilarna och de facto hela filmen går på är 150-procentigt testosteron. Det är manliga vad och manliga avtal som ska hållas och kvinnor göre sig icke besvär som annat än dåliga samveten eller vinnartroféer. Som ett i handlingen helt onödigt och rejält avgnagt köttben slängs det förvisso in ett kort race åt Michelle Rodriguez men hennes tvåsekundersvinst nullifieras strax av det faktum att hon krånglar till saker och ting när det verkligen gäller (förvisso ofrivilligt, men ändå).

Ok, djupt andetag… Ahh, nu känns det bättre. Så vad händer om man då bortser från just den här ”detaljen” i sammanhanget, ber genus-o-metern flyga och fara samt glömmer allt vad Bechdel-test heter?

Tja, då blir det genast lite roligare med ett fullt acceptabelt omtag på Point Break fast med street racing och bilar istället för surfingbrädor och enorma vågor. Polisen Brian jobbar undercover mot street racing-världen eftersom man misstänker att det där finns ett gäng som utför avancerade lastbilskupper (DVD-spelare för 1,2 miljoner dollar är en jäkla massa spelare och man kan undra vars de egentligen tar vägen). Brian har bestämt sig för att vägen in i den världen ska gå via racinglegenden Dom Toretto. Varför just Dom blir aldrig särskilt tydligt, kanske är det en etnisk grej eftersom sammanhanget beskrivs som strikt uppdelat i det avseendet och blekhyllte Brian knappast skulle kunna passera för en latino?

Hur som haver lyckas Brian nästla sig in i Doms gäng (ursäkta, team, mycket viktigt) där han dessutom kan passa på att stöta på Doms heta syster Mia. Dom gör vad som krävs av en ansvarstagande broder i det avseendet (”You break her heart and I’ll break your neck”) men tycks av något outgrundlig anledning gilla den kaxige Brian. Brian har i sin tur lite av en mancrush på Mias bilkompetente brorsa och vill helt inte se att han där har en alldeles ypperlig kandidat för ledaren av lastbilskuppandet.

Detta är filmen för alla som hade en sådan där plansch med en röd eller svart Porsche på tonårsväggen. TFatF är som produktion betraktad lika högblank som den bilden var om än inte riktigt lika tråk-standard. Bilarna i det här sammanhanget är dock övervägande japanska och framförallt i början när tre, fyra av dem kommer körande samtidigt är det svårt att inte associera deras sinsemellan olika non-stopfärger med stora och något fyrkantiga plåtcupcakes eller varför inte My Little Pony (but for Men!).

Själva storyn är det inget större fel på, här har man också pimpat upp den genom att ge Dom en ärkefiende för den där lilla extra twisten som egentligen blir en smula påklistrad. Däremot blir jag aldrig riktigt klar över Brians karaktär eller Doms relation till honom. Paul Walker må låta precis som Keanu men jag saknar någon form av bakgrund. Inte heller förekommer några som helst av de ljugskuldkänslor som annars är så vanliga i undercoversituationen förrän i allra sista sekunden. Man anar möjligen en sorglig familjehistoria, varför skulle Brian annars känna sig så dragen till den familjeenhet som Doms lilla klick ändå är? Hell, de har ju både barbeques och ber bordsbön.

Den sorgliga familjehistorien står istället Dom för och det blir nästan lika obegripligt varför han dras så till den milda grad till Brian att han väljer att berätta hela eländet med en omkommen far för nykomlingen. Vin Diesel är knappast ett under av karaktärsskådis men håller ihop alldeles utmärkt för en rulle av den här kalibern med sin skrovliga röst och uppumpade överarmsmuskler.

Men eftersom parallellerna är så tydliga kan jag inte låta bli att ändå hålla Point Break för den bättre av de två filmerna (med förbehållet att det förvisso var ett par år sedan jag såg den sist). Historien är tajtare och effektivare, karaktärerna bättre underbyggda och inte minst slutet är betydligt bättre. Men så var Kathryn Bigelow kanske heller inte tvungen att hålla öppet för än så länge fyra uppföljare?

Filmnörderi #1: Den film som grabbarna tittar på medan Mia diskar efter BBQ:n (är man en all-american family så är man…) är regissör Rob Cohens första mer kända storfilm Dragon: The Bruce Lee Story.

Filmnörderi #2: Tycker du att TFatF är världens bästa film? I alla fall bättre än till exempel Long Kiss Goodnight? Då kan du gå in och rösta på den här och nästa månad njuta av en tsunami av inlägg och analyser enbart ägnade denna actionrökare.

21 reaktioner till “The Fast and the Furious (2001)”

  1. Härligt och bra skrivet! Men jag irriterade mig alldeles för mycket på den för att se något underhållningsvärde. Annars brukar ju irritationsframkallande filmer tilltala mig, men jag kanske inte var på humör. Någon ny chans är jag dock icke beredd att ge den… 😀

  2. Wow vilken recension/analys vet inte riktigt var jag ska börja!!!

    Jag håller helt med dig angående Letty hon används inte alls till sin rätt här och jag undrar lite varför? En anledning kanske kan vara att hon inte ville hamna i ett fack efter Girlfight men jag tror som du att det är dålig regi när det gäller hennes insats. Naturligtvis skulle Cohen ha utnyttjat henne så bra han bara kunde.

    Sen håller jag helt med om filmen kunnat få ett extra djup av Brians backgrund men om jag inte minns helt fel kommer det lite sånt i tvåan.

    Om jag skulle lyfta ut enbart en bra sak i filmen men som även hänger med i de flesta uppföljarre förutom Tokyo Drift så är det synen på sin crew som ett substitut för sin riktiga familj. Som jag nämnde i min recension så fick jag nästan flashbacks till min egen tonårstid av att se dem grilla eller att ha hyrfilmskvällar.
    Kanske är det nostalgibrillorna som gör att jag faller så pladask.

    Sen håller jag helt med om att det här är en vidareutveckling av Point Break men jag har för mig att den har ungefär samma brist faktiskt. Jag skrev om att jag tyckte slutheisten i den här planteras lite dåligt och jag vill minnas att jag hade en liknande känsla när jag såg point break sist (det var några år sen nu). Jag minns att jag satt och gillade den som fan för att sen bli väldigt besviken över en händelseutveckling.

    Nånting som jag inte skrev inne hos mig är ju hur j*kla grym slutheisten är! Riktigt bra filmad action i en scen där man för en gångs skull inte skulle vilja befinna sig i, för den är verkligen hamrande mardrömslik.

    Jätte bra skrivet nu ser jag fram emot recensionerna av nummer två och fyra (egentligen nummer 3) som jag tycker är de svagare delarna för att höra dina åsikter.

  3. @BRC: Tack, kul att du gillade den. Jag instämmer i Joels fråga: Vari låg irritationsmomenten?

    @Joel: Oj, vilket beröm, jag tackar och bockar. Ja, Letty hade definitivt kunnat användas bättre, nu känns det bara som hon ska vara någon lite pliktskyldig motvikt till familje-Mia. Jag tycker nog inte att man får så jättemycket mer info om Brian i tvåan, men iofs lite antydningar i alla fall.

    Ja, just det där med familjesubstituten är ett riktigt intressant tema i nästan alla filmerna (tvåan är väl den svagaste i det avseendet). Det är ju också samma i Point Break, där har jag även fått intrycket av att det inte är någon större hemlighet att TFatF i princip bygger på den. Mjna, vad jag kan minnas tyckte jag nog ändå att slutheisten var bättre i Point Break, men det kan ju bero på att man på grund av föregångaren inte fick riktigt samma överraskningsmoment här.

    Haha, vi får väl se om jag håller med 😉

  4. Ojoj, ojojojojoooooj, huuuu, näe jag vet inte vad jag möjligtvis kan tillföra denna diskussion. Jag klickar vidare 😉

    (Och BlueRoseCase: JAG förstår dig! ;))

  5. Den här sköna diskussionen om bra och dåligt ger mig ju än mer anledning att ta tag i den där boxen som ligger hemma och skräpar i hyllan nu!

    Den första filmen var det jääättelänge sedan jag såg och vill minnas att jag då lade mig någonstans mellan BRC och Sofia i omdömet…

  6. Jag är enormt imponerad av din förmåga att se de flesta filmer (inte Jarmusch och I’m Not There dock ;)) med helt öppna ögon och med analyserande infallsvinkel.

    Håller med i det att familjekänslan är så stark i teamet. Jag har faktiskt inte tänkt på varför Brian dras dit, men som du påpekar så måste det bero på brist på egen familj.

    Annars tycker jag det är en styrka att filmen hela tiden rör sig framåt. Kan inte säga att någon scen känns onödig, förutom den där i gränden inför första stora street racet med Ja Rule och allt. ”It’s not how you stand by your car, it’s how you race your car”. Lite väl stillastående, men sen är det full fart igen.

    Håller även med Joel om slutet som är riktigt högklassigt. Och ”I owe you a ten-second car”. Huvaligen! Vad vackert!

  7. Oj, det är ju år sen jag såg den men jag tror nog att det var just den ”manliga” aspekten (om jag ska uttrycka mig diplomatiskt) av det hela som jag tyckte blev bara för mycket. Sen är ju heller inte action min genre riktigt…

  8. @Fiffi: Lugn, du får fler chanser 🙂

    @Steffo: Ja, en FLMR-kavalkad! Skulle vara jättespännande att se vad du tycker om dem.

    @Pladd: Oh, you make me blush, sir… Är Jarmusch och Dylan de enda undantagen känner jag mig helt tillfreds med det 😉 Kan absolut hålla med om att det inte finns så värst många onödiga scener, men däremot åtminstone en rejält onödig delhistoria (tycker jag i alla fall). Näe, jag tyckte slutet blev lite för lättsinnigt, lite för standard, men det kan vara för att jag hade svårt att släppa Point Break.

    @BRC: Nej, är man inte så jättehet på action blir hela stilen aningens svårsmält, det kan jag definitivt tänka mig. Jag gillar action och då är man ju liksom redan inklickad på att det SKA vara macho.

  9. Hissar vit flagg, kapitulerar och lägger mig platt. Efter en sådan ingående analys av en film jag stängde av får jag lov att släpa mig tillbaka till tv-soffan och ta ett omtag. Klarade jag av remember the titans borde jag klara av den här filmen. Vin diesel är med så jag borde kanske kunna klara av det 😉

  10. @Go, Ittchy, go! Du har helt klart en poäng med Remember the Titans — om du tar itu med den här kan jag bänka mig framför underdogfootball-film, deal?

  11. Tycker det finns vissa antydningar om att den här filmen eller delar i serien skulle vara väldigt sexistisk. Där måste jag protestera för jag tycker könen beskrivs som realtivt jämställda för en hollywood film och till stor del så objektifieras nästan männen mer med sina inoljade muskler i linnen. Jag tror ju ex. att serien är rätt populär bland tjejer åtminstone kändes det som det när jag såg femman på bio.

  12. @Joel: Save that thought for thursday… 😀 Och att tjejer går och ser en film ger i min bok inte det minsta bevis för att den inte är nedvärderande.

  13. Förlåt jag missade att skriva att min kommentar ovan gällde ett par kommentarer inte själva inlägget. Ser fram emot könsrollerna sen då. =)

  14. ”DVD-spelare för 1,2 miljoner dollar är en jäkla massa spelare och man kan undra vars de egentligen tar vägen”

    ”Vars” var det en blinkning till Joel? 😉

    Håller med om att relationen mellan Brian och Dom känns mystisk. Fast det kanske är så att Dom helt enkelt inser att Mia har kärat ner sig i den vita snubben och då är det bara att gilla läget. Kan det t.o.m. vara så att han nånstans hoppas att Brian ska ta med Mia ut ur teamet och starta ett ”riktigt” liv. Nej, förmodligen inte. Det är ju teamet som är familjen.

    Letty, jaha, hon hade faktiskt ett race alltså? Kan inte säga att jag minns det. Nä, det är ett återkommande problem med filmerna att Letty är underanvänd (förutom i sexan…).

  15. Inte medvetet, snarare 15 Umeå-år som fortfarande sitter kvar 😉

    På något sätt borde de ha castat en skådis till rollen som Brian som hade matchat Vin bättre, en kille som man skulle kunna tänka sig att Dom faktiskt skulle ha kunnat få respekt för. Paul Walker är lite för mellanmjölk för det. På gränsen till lättmjölk…

    Jag har lite svårt för Michelles typiska stil, så jag vet inte om jag tycker att det var något större problem i det avseendet att hon var underanvänd. Men det låter som om jag skulle behöva komma mig för och se sexan i alla fall…

  16. Skulle säga lättmjölk eller alkoholfritt vin (ehe) kanske. 😉

    Whååååt! Har du inte sett sexan?! Jo, Michelle är mer med i den än de övriga filmerna tillsammans.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: