Tungt pumpande musik och hydrualikljud. Glada ungdomar på flaket till en pick up. Är de på väg till Makeout Point eller möjligen det gamla vattentornet för lite hederligt hångel med alla kläderna på? Om denna film hade femtio år på nacken och tog plats i en liten håla i Indiana istället för Miami skulle svaret kanske ha varit ja. Nu fortsätter gänget istället att med militärisk precision stänga av gator för ett litet hederligt street race. Tyvärr saknas en fjärde förare. What to do, what to do? Entré: Brian O’Conner från första filmen.

Han är inte längre polis och måste ju förtjäna sitt levebröd på något sätt, alltså: street racing. De kördetaljer som Dom Toretto kunde slå ned på i TFatF tycks vara som bortblåsta, ty Brian vinner tävlingen överlägset och spektakulärt. Bland gratulanterna märks den snygga och lite mystiska Monica. Med henne som första bete (hon är tullagent) har Brian snart gått med på att agera undercoverförare åt knarklorden Carter Verone (”Carter” låter mer som den strikte butlern i en sitcom om en prillig familj som ärver en massa pengar, but who am I to complain?).

Han gör det dock på ett villkor: att han får plocka med sig den gamle kompisen Rome Pierce som förarpartner och att de bägge två ska få sina brottsregister rensade. Ja, mina vänner, det är upplagt för en buddyaction.

Om TFatF gjorde sitt bästa med att, förutom när det gällde bilarna, försöka verka lite skitig och ruffig har Boyz n the Hood-John Singleton lagt alla sådana funderingar på hyllan. Han fortsätter trenden med att Miami ska vara så neonskinande och färgglatt att man riktigt känner hur tapparna i ögat får slita livet ur sig för att hänga med och ta in allt. Till och med de amerikanska muskelbilarna (som fortsätter den trend som etablerades i ettan: man går från japanska fartsymaskiner till good ole’ US of A brawn) ser ut som julgransdekorationer.

Det här ligger dock helt i linje med filmens betydligt mer lättsamma attityd – det är mycket sällan en buddyfilm tacklar några särskilt allvarsamma teman. Mot en fantastisk (givetvis färgsprakande) solnedgång får Brian och Rome dock chans att Tala Ut, vilket innebär att Rome medger att han egentligen inte beskyller Brian för att inte ha ställt upp för honom. Brian bedyrar i sin tur att om han i egenskap av polis hade kunna göra något för sin homeboy hade han givetvis gjort det. De kramas och gråter ut mot varandras axlar. Fast i en mer manlig version naturligtvis. Rome (halvt för sig själv): ”Ridin’ alone…” Brian (med emfas): ”Not anymore bro. Not anymore…”

Här är undercoversituationen dock lite nervigare än i ettan. Brian och Rome har nämligen inte bara sig själva att oroa sig för, då Brian förstås kärar ned sig i Monica (Rome är inte ens med i den leken, han är ju bara Rolige och Pålitlige Kompisen). Hon, som lagt nästan ett år av sitt liv på att jobba undercover hos Verone, har uppenbarligen inga problem att blåsa allt det för att kunna utbyta några fuktiga blickar med Brian, varvid knarklorden förstås blir lite sur. Han tar ut sina aggressioner på en av sina mutade poliser medelst en synnerligen intrikat råttortyr som gör att man undrar om dessa karaktärer inte har något annat att pyssla med än hitta på onödigt krångliga sätt att få folk att göra som de vill.

Där ettan innehöll åtminstone ett frö av undran över hur det hela skulle sluta vilar inga sådana betänkligheter över 2 Fast. Däremot var det smart att inse att Paul Walker knappast på egen hand kan bära upp en film och därför utrusta honom med sidekicken Tyrese Gibson. Uppföljaren har emellertid inte lyckats väva in sina biljakter och racingsituationer riktigt lika snyggt, varför det efter ett tag känns som man sitter och tittar på någon annan som spelar dataspel. En schysst biljakt är i sig inte fel, men när de är en films enda saliggörande syfte blir man efter ett tag ärligt talat lite trött på skrikande däck, ylande polisbilar samt snabba klipp mellan gaspedaler, växelspakar, hastighetsmätare och kisande ögon (för att signalera koncentration). Problemet tror jag bland annat ligger i att det blir mer biljakter än racing.

Dessutom tycker jag nog att man gjort det lite väl enkelt för sig storymässigt i det här fallet med uppbackningen från Deus Ex Machina-karaktären Tej, hans garage (som han uppenbarligen är helt ok med att låna ut utan kostnad) samt vad som tycks vara varenda street racing-förare i Miami med närområden. Dessutom köper jag inte riktigt den där förnämligt välplacerade bryggan…

Om ettan kan liknas vid sushi från ICA, standard men ändå förhållandevis fräsch och lite intressant, är tvåan helt klart sådan där neonfärgad sockervadd. Trots ett eventuellt ha-begär vid blotta åsynen av den färgglada sötsaken blir man snabbt sockerstinn och i värsta fall till och med lite less.