2 Fast 2 Furious (2003)

Tungt pumpande musik och hydrualikljud. Glada ungdomar på flaket till en pick up. Är de på väg till Makeout Point eller möjligen det gamla vattentornet för lite hederligt hångel med alla kläderna på? Om denna film hade femtio år på nacken och tog plats i en liten håla i Indiana istället för Miami skulle svaret kanske ha varit ja. Nu fortsätter gänget istället att med militärisk precision stänga av gator för ett litet hederligt street race. Tyvärr saknas en fjärde förare. What to do, what to do? Entré: Brian O’Conner från första filmen.

Han är inte längre polis och måste ju förtjäna sitt levebröd på något sätt, alltså: street racing. De kördetaljer som Dom Toretto kunde slå ned på i TFatF tycks vara som bortblåsta, ty Brian vinner tävlingen överlägset och spektakulärt. Bland gratulanterna märks den snygga och lite mystiska Monica. Med henne som första bete (hon är tullagent) har Brian snart gått med på att agera undercoverförare åt knarklorden Carter Verone (”Carter” låter mer som den strikte butlern i en sitcom om en prillig familj som ärver en massa pengar, but who am I to complain?).

Han gör det dock på ett villkor: att han får plocka med sig den gamle kompisen Rome Pierce som förarpartner och att de bägge två ska få sina brottsregister rensade. Ja, mina vänner, det är upplagt för en buddyaction.

Om TFatF gjorde sitt bästa med att, förutom när det gällde bilarna, försöka verka lite skitig och ruffig har Boyz n the Hood-John Singleton lagt alla sådana funderingar på hyllan. Han fortsätter trenden med att Miami ska vara så neonskinande och färgglatt att man riktigt känner hur tapparna i ögat får slita livet ur sig för att hänga med och ta in allt. Till och med de amerikanska muskelbilarna (som fortsätter den trend som etablerades i ettan: man går från japanska fartsymaskiner till good ole’ US of A brawn) ser ut som julgransdekorationer.

Det här ligger dock helt i linje med filmens betydligt mer lättsamma attityd – det är mycket sällan en buddyfilm tacklar några särskilt allvarsamma teman. Mot en fantastisk (givetvis färgsprakande) solnedgång får Brian och Rome dock chans att Tala Ut, vilket innebär att Rome medger att han egentligen inte beskyller Brian för att inte ha ställt upp för honom. Brian bedyrar i sin tur att om han i egenskap av polis hade kunna göra något för sin homeboy hade han givetvis gjort det. De kramas och gråter ut mot varandras axlar. Fast i en mer manlig version naturligtvis. Rome (halvt för sig själv): ”Ridin’ alone…” Brian (med emfas): ”Not anymore bro. Not anymore…”

Här är undercoversituationen dock lite nervigare än i ettan. Brian och Rome har nämligen inte bara sig själva att oroa sig för, då Brian förstås kärar ned sig i Monica (Rome är inte ens med i den leken, han är ju bara Rolige och Pålitlige Kompisen). Hon, som lagt nästan ett år av sitt liv på att jobba undercover hos Verone, har uppenbarligen inga problem att blåsa allt det för att kunna utbyta några fuktiga blickar med Brian, varvid knarklorden förstås blir lite sur. Han tar ut sina aggressioner på en av sina mutade poliser medelst en synnerligen intrikat råttortyr som gör att man undrar om dessa karaktärer inte har något annat att pyssla med än hitta på onödigt krångliga sätt att få folk att göra som de vill.

Där ettan innehöll åtminstone ett frö av undran över hur det hela skulle sluta vilar inga sådana betänkligheter över 2 Fast. Däremot var det smart att inse att Paul Walker knappast på egen hand kan bära upp en film och därför utrusta honom med sidekicken Tyrese Gibson. Uppföljaren har emellertid inte lyckats väva in sina biljakter och racingsituationer riktigt lika snyggt, varför det efter ett tag känns som man sitter och tittar på någon annan som spelar dataspel. En schysst biljakt är i sig inte fel, men när de är en films enda saliggörande syfte blir man efter ett tag ärligt talat lite trött på skrikande däck, ylande polisbilar samt snabba klipp mellan gaspedaler, växelspakar, hastighetsmätare och kisande ögon (för att signalera koncentration). Problemet tror jag bland annat ligger i att det blir mer biljakter än racing.

Dessutom tycker jag nog att man gjort det lite väl enkelt för sig storymässigt i det här fallet med uppbackningen från Deus Ex Machina-karaktären Tej, hans garage (som han uppenbarligen är helt ok med att låna ut utan kostnad) samt vad som tycks vara varenda street racing-förare i Miami med närområden. Dessutom köper jag inte riktigt den där förnämligt välplacerade bryggan…

Om ettan kan liknas vid sushi från ICA, standard men ändå förhållandevis fräsch och lite intressant, är tvåan helt klart sådan där neonfärgad sockervadd. Trots ett eventuellt ha-begär vid blotta åsynen av den färgglada sötsaken blir man snabbt sockerstinn och i värsta fall till och med lite less.

12 reaktioner till “2 Fast 2 Furious (2003)”

  1. Efter slut texterna när jag och tjejen hade sett om ettan så slängde vi på den här direkt eftersom vi var så pumpade på att se upplösningen. Tyvärr blev jag ganska besviken ingen Dom eller Letty så långt ögat kan se. Det här känns snarare som en långfilmspilot för en spin-off TV-serie.

    Jag gillar inledningen där Vince fått sparken från polisen och lever ett undangömt liv där han kör nått race ibland då och då. Men naturligtvis vill man ju se mästarmötet med Vince och Dom igen. Eftersom serien har en tendens att kopiera andra filmer hade jag gärna sett ett Wild Bunch upplägg där Vince leder ett posse efter Dominic’s Crew för att få upprättelse men som i Wild Bunch hade det ganska snart varit rätt tydligt vilka han hellre hade kört med.

    Nu blir det istället mer action komedi aktigt och en spegel historia till den första filmen fast den här gången med en kvinnlig polis i ”djup” undercover.

    Jag ser det som bagatellen i serien och längtar efter den dagen de bestämmer sig för att göra en riktig tvåa enligt Wild Bunch modellen för det går skulle jag säga om man ser till hur filmserien har utvecklats.

  2. Jag kom faktiskt på att jag redan hade sett den här efter typ fem minuter så någon större besvikelse blev det lyckligtvis inte för min del. Håller absolut med om pilotavsnittskänslan, en beskrivning mitt i prick!

    Wild Bunch-varianten skulle jag gärna också se, du får pitcha den. I den här serien skulle de antagligen inte skygga för ytterligare prequels 😀 Däremot blev jag väl inte riktigt lika fångad av relationen Brian-Dom som du tycks ha blivit.

  3. Det var ingen dum idé för en pitch. Kan mycket väl vara en idé att ha i åtanke för nästa draft…

    Pilotavsnittskänslan hade ju försvunnit om Vin Diesel varit med eftersom han är en filmstjärna (då får alla säga vad f*n dom vill) plus att man fått en mer inspirerande återförenin som inte varit så TV-aktig tyvärr blev 4:an lite av ett anti klimax för mig också men mer om det när du kommer till den.

  4. Samtidigt kan jag tycka att det blev lite befriande att inte alla fem innehåller Vin D, ffallt eftersom förhållandet mellan honom och Brian blev mer och mer stereotypt allteftersom serien fortsätter. Jag tror inte det hade hållit för fem hela filmer. Till och med en sådan relation måste luften gå ur förr eller senare.

  5. Det må du ha en poäng i. Men jag tar nog vid den här diskussionen på del 4 faktiskt.

    Slut stuntet är lite coolt men det känns som att det rymde från Göta Kanal eller Cannonball Run och time travlade in i filmen. Kändes lite out of context trots att det borde passa in, kanske för mycket slapstick?

  6. Absolut Göta kanal. Som du säger, det blev för mycket slapstick och Roger Moore-Bond. Dittills hade filmen ändå försökt behålla någon slags coolhet.

  7. Tänk så lite som krävs för att det ska bli tråkigt. Nästan samma skådisar, nästan samma bilar och nästan samma handlingen – men ändå mycket tråkigare. Själv har jag alltid skyllt på att det är med för många hiphopare med för stora tröjor på sig, men Göta kanal-liknelsen är ju faktiskt ännu mer spot on. Jag gillar den inte, hur som helst.

  8. @Pladd: Bilarna är ju de samma, men annars tycker jag inte att skådisarna eller handlingen kan sägas vara särskilt lik ettan. Här blir det ju helt uppenbart att det som höll ettan uppe var Vin Diesel och det förstärks ju bara när han återkommer i fyran. Ingen favorit för min del heller som sagt var.

  9. Avsaknaden av Vin är enorm det går inte att komma ifrån, samtidigt är manuset betydligt sämre också. Där ettan faktiskt tangerar att vara ett drama förklätt till en racingfilm så blir det här väldigt på ytan och lättsmält action (action komedi till och med kanske?). Slutjakten känns verkligen som något som rymt ifrån Mannen med den gyllene pistolen eller liknande.

  10. Jag håller för övrigt med alla som säger att det här är den sämsta i serien. Ett bra exempel på en dålig uppföljare helt enkelt.

  11. @Joel: Det är nästan så man undrar om det var så att det tog två filmer innan alla inblandade till slut insåg att publiken inte var riktigt så korkad att man svalde vad som helst bara för att det ingick i franchisen… Hela andan i den här skriker ju ”lättsmält”, problemet är bara att den inte har tillräckligt mycket självdistans för att leva upp till den tonen.

  12. Sofia: Helt rätt filmen hade tjänat på ett mer over the top cannonball run liknande uplägg. Då hade det känts mer sammansatt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: