Snakes on a Plane (2006)

Surfaren Sean ska vittna i mot gangstern Eddie Kim. Eftersom Sean bor på Hawaii (självklart, han är ju surfare) och rättegången ska hållas i L.A. flygs han, eskorterad av två FBI-agenter, i största hemlighet till rättegångsdestinationen. Men inte hemligare än att Eddie Kim har lyckat ta reda på vilken flight det handlar om och han har sett till att planet aldrig kommer att nå LAX.

Tja, i ett avseende är det bara hatten av för Snakes on a Plane — det är ingen film som hymlar om innehållet. Det är, som Samuel L. Jackson föga förvånande uttrycker det, ”motherfuckin’ snakes on a motherfuckin’ plane”… Planet blir ett i sann katastroffilmsanda ringlande inferno. Ett par, tre bomber hade antagligen gjort ett bättre jobb, men det verkar Eddie Kim inte ha haft tid att fundera på. Han var ju tvungen att få tag på en helvetes massa ormar. Möjligen skulle man kunna resonera som så att det i post-9/11-tider är enklare att smuggla ombord femtielvatusen ormar än två bomber. Genom tungt feromondoserande är de små raringarna ilsknare än Elisabeth Tarras-Wahlberg när någon försöker defamera kungahuset och yes people, we have snake-o-vision!

Filmen förgicks av en rejäl näthype, så rejäl att New Line faktiskt drog tillbaka den för att filma ytterligare scener innan man släppte den till biograferna. Innan filmen släpptes hade dock en mängd fejkade trailers, posters och låtar kring filmens tema släppts på nätet samt ett ytterligare antal fejkade spoof-trailers för filmer som Cats on a Plane och Snakes Who Missed the Plane. I slutänden var dock filmen en besvikelse i bemärkelsen att biopubliken svek ordentligt.

Ok, men hur är då filmen? Inte är det väl särskilt mycket att yvas över. Alla passagerarstereotyperna finns närvarande. Bimboflygvärdinna, check; kåta paret som inte kan bärga sig innan de kan gå med i the mile-high club, check; barn, check; odräglig karl som i slutänden får det han förtjänar, check; tjocka svarta, och därmed med naturnödvändighet, roliga killar, check. Ungefär två tredjedelar av alla ormarna var animerade och det märks, så behöver vi inte säga mer om den saken. Filmen är i många avseende ekvivalent med Samuel L. Jacksons insats — man gör sin grej, gör det rätt ok och tycks ha rätt kul när man gör det.

Personlig favorit: ormen som är smart nog att gömma sig i spypåsen.

5 reaktioner till “Snakes on a Plane (2006)”

  1. Det här är den enda filmen jag VET att jag inte kommer att se av en enda anledning: jag vågar inte.

    Jag är så rädd för ormar att det är i det närmaste sjukligt. Jag kommer bli inlagd på psyket om jag ser den. Blir nojjig bara av att läsa din recension och jag kommer aldrig mer att våga använda en spypåse 😉

  2. Haha, kul recension. Snake-o-vision, snarare snark-o-vision. 😉 Trodde nästan du skulle ge den en trea när jag läste din kommentar på min recension. Räknar du Julianna Margulies som bimboflygvärdinnan eller fanns det nån mer bimbo-aktig. Minns inte riktigt. Jag tyckte nämligen inte Margulies var speciellt mycket bimbo.

    (Psst, glömt o i ”passagerarsteretyperna”. Du vet vid det här laget att jag inte kan låta bli att påpeka fåniga stavfel i välskrivna texter.)

  3. @Jojjenito: Kanske både snake- och snark-o-vision? Nej, Julianna Margulies är inte det minsta bimboaktig men om jag inte helt missminner mig fanns väl något blont hårsvall på plats också? Och när stavfelspåpekanden kommer inlindade i så fint beröm är de mycket välkomna — du är en sann diplomat! 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: