Varje gång jag hör ”I Will Survive” börjar jag le, stort och fånigt. Det har absolut inget att göra med Gloria Gaynor eller textens positiva budskap om liv bortom tvåsamheten. Jag ler för att jag kommer att tänka på Priscilla, öknens drottning.

Priscilla är en rosa buss (inköpt från tre svenskar vid namn Lars, Lars och Lars) som körs tvärs över Australien av Mitzi Del Bra, Bernadette Bassenger och Felicia Jollygoodfellow. Eller, om man så vill, Anthony, Ralph och Adam. De ska ta sin bejublade drag queen-show från ett pulserande Sydney till det mer rurala Alice Springs men som vanligt är det inte slutdestinationen som är målet, det är själva resan. De hinner dansa med aboriginer, supa lokalbefolkningar under bordet, se det berömda ping-pong-tricket och avslöja både den ena och den andra hemligheten för varandra.

Det är lätt att hemfalla åt klichéer som ”vital” och ”livsbejakande” när man ska berätta om Priscilla men jag nöjer mig helt enkelt med att konstatera att jag blir sockerdricks-glad även den femtielfte gången jag ser den. Det är den enda film där jag inte tänker ”Shit, det är ju Elrond” när jag ser Hugo Weaving. Kanske för att Elrond hellre skulle gifta bort Arwen med Sauron än att klä sig i svarta strutsfjädrar. Guy Pearce fick sitt internationella genombrott även om jag haft en liten crush på honom sedan det begav sig med Neighbours (jag såg aldrig ett helt avsnitt men insåg ändå vilken fining Guy var). Och Terence Stamp bevisar med all önskvärd tydlighet att han inte kan dansa om det så gällde livet men bjuder istället publiken på den där döda blicken som han och Alan Rickman behärskar till fullädning.

Filmens kostymer är trashkitchiga små technicolorkapitel för sig och ser oftast precis så billiga ut som det är meningen att de ska vara. Soundtracket är glatt, poppigt (eller snarare disco-igt) och medryckande. Manuset ger utrymme för både absurd humor och en hel del ömhet mellan de tre (så småningom fyra) huvudkaraktärerna. Man kan hävda att den är misogyn, gör det alldeles för lätt för sig när det gäller svåra frågor kring acceptans och tolerans samtidigt som den understryker fördomen om att alla bögar är flamboyanta schlager-drottningar. Men jag hör inte sådana invädningar — jag sitter på Priscillas tak i glittrande silverlamé och sjunger med i La Traviata.