Brian Sweeny Fitzgerald, irländaren som hyser en förbluffande likhet med Klaus Kinski och dessutom pratar felfri tyska, bor i en liten avsides bystad längs med den peruanska delen av Amazonfloden. Orten Iquitos håller på att arbeta sig upp här i världen tack var den extremt lönande gummiindustrin och Fitzcarraldo, som Brian kallas i vardagstal, anser att det är dags att utrusta byhåla med lite äkta kultur.
Han brinner för opera i allmänhet och tenoren Enrico Caruso i synnerhet, så kultur blir alltså lika med ett operahus. Men sådant kostar pengar och i likhet med andra drömmare är Fitzcarraldo inte särskilt väl utrustad med just den varan. Särskilt som han redan konkat en gång med sitt misslyckade försök till en Trans-Andisk järnväg, vilken nu rostar sönder ute i regnskogen. Och att försöka övertala de okultiverade nyrika som bebor Iquitos att skiljas från sina dyrbara slantar är inte aktuellt. Förlora dem på kortspel eller slänga dem till fiskar – ja. Bekosta ett operahus – not a snowball’s chance in hell!
Fitzcarraldo brinner dock tillräckligt mycket för sin dröm för att hans älskande Molly ska tycka att det är värt att satsa sina egna surt förvärvade pesos på att köpa en båt och ett stycke gummiträdsmark. Hur kommer det sig att just den marken fortfarande är ledig i denna gummirush? Den ligger så otillgängligt att ingen ännu lyckats komma på ett ekonomiskt hållbart sätt att skörda den på. Men Fitzcarraldo tycker sig ha sett en lösning och det är klart att Molly tror på sin älskades snillrika planer.
Båten Molly Aidas besättning är inte riktigt lika entusiastiska när det står klart att planerna inbegriper en färd uppför den livsfarliga Pachitea-floden, vars stränder svärmar av kannibalistiska huvudjägare. Men Fitzcarraldo vore ingen äkta drömmare om han låter sådana trivialiteter stå i vägen.
Jag skulle ljuga om jag påstod att jag såg fram emot att återuppta bekantskapen med Werner Herzog och Klaus Kinskis Brian Sweeny. Min uppfattning om Fitzcarraldo efter att ha sett filmen första gången är av den kalibern att jag skaffat mig ett väletablerat rykte som Herzog-hatare. Men man är väl inte sämre än att man kan ändra sig om det nu skulle finnas anledning till det. På’t igen, med andra ord.
Fick jag då tillräckligt med anledningar att ändra mig vad gäller Herzog i allmänhet och Fitzcarraldo i synnerhet? Mjae, kanske svaret skulle kunna bli. Filmen var inte riktigt så usel som jag mindes den eftersom jag denna andra gången gillt har en bättre uppfattning om vad jag har att förvänta mig. Men den ger mig heller ingen revolutionerande insikt om Werner Herzogs geni som filmskapare.
Snarare tvärtom – jag tycker mig istället komma till någon slags insikt om varför jag och mein herr Herzog hittills inte kommit överens. Den tyske regissören gör två stora fel i min bok. För det första är han alldeles för förtjust i att dra ut på scener och tagningar. Kanske är han ute efter en slags meditativ känsla men jag blir bara rastlös och irriterad av alla evighetsbilder på en båt på floden.
För det andra han bäddar för händelseutvecklingar eller vändningar som sedan helt kommer av sig. I en scen sitter Klaus Kinski med huvudet i händerna, till synes knäckt och förtvivlad. Alla har övergett honom och han kan omöjligt uppfylla sin mission på egen hand. I nästa scen löser sig allt utan att han behövt lyfta ett finger för att få det till stånd.
Sedan hör det väl också till saken att jag har svårt för historier om drömmare. Eller det är väl snarare så att jag har svårt för drömmarna själva. Vissa kan tycka att det är häftigt med människor som ser långt bortom vardagens banaliteter, själv får jag tyvärr oftare en svårkontrollerad impuls att hånskratta lite så där i hemlighet för mig själv. Vilket i och för sig är en både enklare och fegare attityd, but that’s how I roll.
Visst, tron kan försätta berg och yada, yada, yada. Men grejen med drömmare är att det inte sällan är deras omgivning får betala priset för att de vägrar inordna sig i ett trist vardagsliv. Fitzcarraldo backas inte bara upp ekonomiskt och trosvisst av Molly (vars fascination för mannen för mig framstår som obegriplig) utan också av sin inhyrda kapten, mekaniker och ett gäng indianer. Mänskliga relationer blir för drömmaren ibland mest ett verktyg för att nå den ultimata visionen och hen kan ha väldigt svårt att förstå att alla inte drivs av samma passion som hen själv.
I det avseendet gör förstås Klaus Kinski som Fitzcarraldo en trovärdig insats med tanke på att han från och med filmens första minutrar lyckas se galnare ut än Jack Nicholsons namne Torrence när denne går loss med yxan på Overlookhotellets dörrar. Och med tanke på att rollfiguren Fitzcarraldo tycks vara en mycket tunt förklädd Werner Herzog är det förstås lämpligt att det just är denna regissör som gjort denna film om besatthet. Inspelningen i som sådan är ökänd, dess konflikter och svårigheter i den peruanska djungeln har dokumenterats utförligt i åtminstone tre olika filmer.
Det jag undrar lite över är om Fitzcarraldo per definition blir en bättre film på grund av att Herzog tydligen var beredd att ta alla till buds stående medel för att verkligen släpa en båt över en kulle. Visst, projektet får förvisso en svårslagen aura av autenticitet på samma sätt som exempelvis The Blair Witch Project, men själva filmen och dess berättelse är ju fortfarande fiktion. Jag har svårt att komma undan känslan av att Fitzcarraldo är en film som egentligen överglänses av den myt som omgärdar den, skapad av Herzogs vansinniga tilltag och dokumentärerna om hela härligheten. Hade den haft samma status utan allt det där?
Både Roger Ebert och 1982 års Cannes-jury såg tydligen stora kvaliteter i Fitzcarraldo (värst vad jag tycks vara på kant med Ebert när det gäller dessa 80-talare…). Den förre gav filmen högsta betyg och den senare förärade Herzog med priset för bästa regissör. Jag lämnar det upp till er att avgöra om jag är mer svårflörtad, alternativt kräsnare, än de eller bara tjockskalligare.
Det här är det näst sista av fyra fredagsinlägg där jag är en av dem som hänger på det decennieprojekt som bloggkollegorna Henke och Christian har dragit igång och som nu nått fram till 80-talet. Läs mer om det på Fripps filmrevyer och Movies-Noir. Och så måste ni förstås se vad de andra tyckte om Fitzcarraldo.
Fripps filmrevyer
Movies-Noir
Fiffis filmtajm (kommer senare under dagen)
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord 
Skönt att det inte var totalt bortkastat att se om den. Du fann åtminstone vissa positiva egenskaper och det blev inte ett bottenbetyg 🙂
En sak jag noterar mot slutet av din text är att du skriver att berättelsen och filmen är fiktion trots att Herzog och filmteamet valde att på riktigt ta ångbåten över berget. Men av vad jag läst och hört fick Herzog idén av en verklig händelse där en man vid namn Carlos Fermin Fitzcarrald, som var en peruansk gummibaron tog sin ångbåt över land. Dock togs den isär och sattes ihop på andra sidan igen så Herzog tog det en bit längre. Detta pratar han även om på DVD:n om man lyssnar på kommentatorsspåret.
Fascinerande på många sätt, men inget jag behöver se om. Starkt av dig att ta dig igenom den en gång till med tanke på att du inte alls gillade den första gången du såg den.
God fredag på dig Sofia. Imponerande att du tog dig an filmen för en andra gång, trots att du inte gillade den vid första titten.
Du har så rätt om Herzog. Men jag kan vid sidan av att bli uttråkad av de allra längsta och händelsefattiga scenerna också bli lite fascinerad över hans fascination av naturen. Han är en säregen regissör och sådana är alltid intressanta även om de inte alltid är bra.
Jag har i alla fall blivit sugen på att se Burden of dreams. Dokumentären som med viss sannolikhet är bättre än originalfilmen.
Jag hann inte med att se filmen den står så fint i hyllan ett tag till. Som du vet så gillar jag Herzog men man måste vara sugen på en film av regissören annars kan upplevelsen slå bakut. Får återkomma i frågan om Fitzcarraldo
Jag tycker du var snäll med betyget den här gången Sofia, hade nästan förväntat mig en bjälllerklangig och ångbåtstutande fredagssågning 😉
@Movies-Noir: Det jag menar med fiktion är att Herzogs film inte är en dokumentär om att släpa en hel båt över ett berg. Då hade det varit en poäng med att göra det på riktigt men eftersom det är en spelfilm (om än ”inspirerad av verkliga händelser” som det ju brukar heta) spelar just den aspeketen mindre roll
@Henke: I det där med säregen och nyskapande tror jag vi står på olika sidor av stängslet — för min del är bra/dåligt viktigare än egenart.
@Filmitch: Ska bli mycket spännande att se vad en Herzog-kännare (och -gillare) har att säga om saken!
@Fiffi: Heh, hade jag skrivit texten efter jag såg filmen första gången hade det nog blivit en sådan. Nu vann den på att inte vara riktigt så dålig som jag mindes. Den här typen av filmen tenderar ju till att göra det 😉
Håller helt med om de två stora fel som du hittar hos regissören Herzog, i alla fall i just den här filmen. 1: Det blir för långdraget och segt, helt klart. 2: I ena scenen är Kinski i ett kyrktorn och gormar för att i nästa plötsligt ha fått köpa en ångbåt och allt är frid och fröjd (ok, lite överdrivet).
Att jag har lite överseende med klagomål nummer ett gör att jag ändå ger filmen en trea.
Din referens till Jack Nicholson, är den gjord med kunskapen om att just Jack från början skulle ha spelat Fitzcarraldo? Om inte, så har du omedvetet snappat upp den känsla som Herzog var ute efter från början.
@Jojjenito: Jag tror inte jag var medveten om kopplingen till Nicholson, så det är kanske inte helt otroligt att Herzog var ute efter tvättäkta galningsvibbar