Wuthering heightsalt. titel: Svindlande höjder

Den unga Catherine Linton blir förtvivlad när fadern för bort hennes kusin Linton från Thrushcross Grange. Därför blir hon förstås glad när hon upptäcker att Linton befinner sig helt nästgårds, på Wuthering Heights. Lika glad blir hon över att inse att Lintons far Heathcliff, härskaren över det dystra herresätet, då måste vara hennes morbror.

Men trots att Linton försöker varna henne för sin far och dennes planer dröjer det alldeles för länge innan Catherine inser att Heathcliff långt ifrån har hennes bästa för ögonen. Då har han redan hunnit låsa in henne i ett av de dammiga rummen på Wuthering Heights med löftet om att enda sättet för henne att komma ut är att lova att gifta sig med Linton.

Eftersom Heathcliffs grepp om den svårt lungsjuke sonen är starkare än det om den viljestarka niecen har han redan tvingat Linton att skriva ett testamente med sig själv som förmånstagare. På det här sättet har han räknat ut att han kommer att kunna ta även Thrushcross Grange i besittning (eftersom huset kommer att bli Lintons egendom när han och Catherine tvingas gifta sig).

Heathcliff må ha illistiga ränker för ögonen, men så har inte alltid varit fallet. Allt det som händer Catherine och Linton har sin grund i relationen mellan Heathcliff, hans styvsyskon Cathy och Hindley samt Catherines far Edgar Linton.

Efter att ha upplevt en smärre uppenbarelse från Bronson var jag sugen på mer Tom Hardy. Lyckligtvis stod en TV-filmatisering av Emily Brontë-klassikern Wuthering Heights och bara väntade i hyllan. Hardy som Heatchcliff kändes som en lovande utgångspunkt.

Själva adaptionen lyckas väl sådär kan jag tycka, särskilt vad gäller inledningen. Att man stuvat om en smula i historien gör inte så mycket eftersom bokens ramberättelse, med hyresgästen Mr. Lockwood som får Heatcliff och Cathys historia berättad för sig, givetvis inte är det mest minnesvärda.

Men att kastas rakt in i hela röran utan pardon gör mig inte så mycket nyfiken, som lika förvirrad som Catherine är i början. Vad är det egentligen som händer, varför beter sig Linton så konstigt, varför beter sig Heathcliff ännu konstigare och vem är den där påstådda kusinen Hareton som smyger omkring i hörnen?

Men när vi via Heathcliffs minnen får börja om från början, när han första gången kommer till Wuthering Heights och får träffa Cathy börjar det räta ut sig. Men inledningen förblir svag, nu tack vare att barnskådespelarna inte är av någon toppklass.

Det är först när vi efter ett tidshopp äntligen kommit tillräckligt långt fram i tiden för att kunna få träffa Tom Hardy som Heathcliff och Charlotte Riley som Cathy som filmen kickar igång ordentligt och därefter är det lugna puckar.

Eller, ganska vildsinta puckar, egentligen. Wuthering Heights är ju ingen ordningssam historia à la Jane Austen där alla, efter lite hjärtesorger och livslektioner om att för mycket stolthet eller fördomar inte är bra, finner den rätte och kan slå sig till ro.

Många känner kanske igen namnen Heathcliff och Cathy som ett odödligt kärlekspar i paritet med Romeo och Julia. Men kärleken i Wuthering Heights är inte någon positiv eller frälsande eller ens bitterljuv känsla. Nej, det som i slutänden växer fram mellan Cathy och Heatcliff är något som mer liknar hat eller kanske snarare besatthet, något som förtär och bryter ned. Cathy gör tappra försök att ändra riktning på sitt liv när hon gifter sig med Edgar Linton men kan lika lite som den olycksaliga Thérèse Raquin fly från det arv som är hennes öde.

Det säger sig kanske självt att rollen som Heathcliff; hetsig, dramatisk, oförsonlig och plågad passar den gode Tom Hardy som hand i handske. Det är han och Charlotte Reiley som bär den här produktionen på sina axlar, för Charlottes Cathy står inte Hardy långt efter vad gäller oresonlighet och känslosamhet. Det är två protagonister som man egentligen inte känner särskilt mycket sympati för, men som ändå fascinerar.

Tom och Charlotte är dock bra uppbackade av senare zombie-jägaren Andrew Lincoln som Edgar Linton och jag kan inte låta bli att gilla Burn Gorman som styvbroden Hindley. Han har ett utseende som är perfekt för den här typen av periodfilmsroll. Tom Hardy fick chans att återse honom i The Dark Knight Rises där Gorman spelade John Daggetts assistent Stryver. Ännu senare hittar vi igen honom som en av de ”tokroliga” vetenskapsmännen i Pacific Rim.

Det är förstås lätt att fokusera hela uppmärksamheten på just kärlekshistorien, vilket den kanske mest kända filmatiseringen från 1939 med Sir Larry Olivier gjorde. Men jag tycker att den här adaptionen faktiskt lycktas rätt bra med att lägga in stråk av andra teman som hämnd, klass och allmän skörlevnad. Hur föräldrarnas synder formar deras barns kommande liv. Och det kan behövas eftersom framställningen vilar mycket på ett rakt-upp-och-ned-narrativ utan några större visuella eller abstrakta ambitioner.

I slutänden är den här versionen av Wuthering Heights i mångt och mycket märkt av sitt TV-ursprung, men innan jag har sett någon mer är den helt klart den bästa adaption av boken som jag har sett.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser