Sharknado (2013)

Huka er gott folk och håll i hatten! Den mest oheliga av allianser har skapats och dess länders frukt är Sharknado. Varken kabelkanalen SyFy eller produktionsbolaget The Asylum är direkt välkända för några kvalitetsprodukter, så deras kombinerade efforter riskerar att skapa ett svart slukhål av filmisk bedövlighet.

Fin Shepard lever ett förhållande sorglöst liv i Santa Monica där han sköter sin lätt nedgångna bar och surfar med aussiekompisen Baz. Men när en storm närmar sig den Californiska kusten är det dags att se om sitt hus, eller i alla fall sin familj, och det visar sig att Fin är utrustad med både ex-fru och nu-barn. Vilket är särskilt frustrerande för servitrisen och bartendern Nova som är mer än halvintresserad av sin tidigare så sorglöse arbetsgivare.

Stormen för inte bara med sig kraftiga vindar och översvämningar, på de vattenfyllda gatorna simmar snart fler hajar än vad som rimligtvis kan rymmas i alla världens hav. Av outgrundliga orsaker rör det sig dessutom bara om hajar vilka är tillräckligt stora för att skada människor.

Och eftersom detta är en film signerad SyFy och The Asylum är de stackars djuren inte mer förvirrade av sin tillfälliga omplacering än att de är helt inställda på att tugga i sig de människodelar som sticker ned i vattnet. Hell, de är faktiskt tillräckligt utsvultna för att kasta sig upp ur sin blöta hemvist för att knipa eventuella personer som hänger ovanför vattnet likt köttiga pinatas. Inte är de petiga heller, helikoptrar går tydligen lika bra som människor.

Icke-existerande historia, dålig CGI och sunkiga skådespelarinsatser har jag börjat förvänta mig av den här typen av filmer. Problemet med Sharknado är att ingen av de inblandade lyckas förmedla någon känsla av att de faktiskt haft roligt när de satt samman filmen. Till skillnad från Corin Nemecs vällustiga överspel i Sand Sharks är Ian Zierings Fin mest sammanbiten. Kanske drömmer han sig tillbaka till enklare tider när det bara handlade om tonåriga övertramp i Beverly Hills 90210?

Annars är det faktiskt skådespelarna som fascinerar mest i denna film. Som vanligt är det många av dem som nästan, nästan ser ut som mer välkända (och bättre) skådisar. Baz spelas av Jaason Simmons, vilken ser ut som Fred Ward. Chuck Hittinger spelar Matt och ser ut som Josh Hartnett. Den fadersövergivna dottern Claudia gestaltas av Aubrey Peeples, aka Robin Tunney alternativt Kirsten Stewart.

Dessutom tycks de inblandade helt ha övergivit alla föresatser om att skådespelarnas åldrar ska matcha deras karaktärer eller överhuvudtaget kännas logiska. Ian Ziering är 49 år (49!!!!) men jag upplever att hans Fin ska vara max 35. Bartendern Nova spelas av Cassie Scerbo som är 23 och som alltså ska vara het på Fin. Ok om han är 35, mindre så om han är nästan 50.

Ian Z ska dessutom ha varit gift med Tara Reid (hur ser hon ut?! Vad har hon gjort?!) som är 38. Tillsammans har de som sagt dottern Aubrey Peeples som eventuellt kan vara en android eftersom hela det vida världsnätet inte kan bistå med ett födelseår. Utseendemässigt kanske så gammal som 20 men hon beter sig som om hon vore max 13. Till detta kommer dock också sonen Matt, där Chuck Hittinger är 30. Det skulle om inte annat vara intressant att veta vad Matt tycker om mamma Tara Reids snabbt uppätne ”pojkvän” Colin, spelad av en Christopher Wolfe. Även han tycks ha androidstatus, men ser absolut inte ut att vara äldre än 30.

Funderingar som dessa är ungefär så mycket underhållning man får ut av Sharknado. Filmen är till övervägande delen dum och tråkig och det beror till övervägande delen på att man inte upplever att någon lagt två strån i kors för göra något av det hela. Sådan känslolöshet ska inte belönas med betyg överhuvudtaget.