alt. titel: L’innocence, Die Unschuld, Monster
”Vem är monstret?” Som vanligt när det gäller japanske Hirokazu Kore-edas filmer finns det inget entydigt svar på den frågan. Regissören gör här en Rashomon-variant där vi får följa historien om skolpojkarna Minato och Yori från tre olika perspektiv.
Minato Mugino bor tillsammans med sin mamma Saori, som jobbar på en kemtvätt. Fadern är död. Saori börjar känna sig allt mer orolig över sonens beteende och lyckas till slut få ur Minato att han blir slagen och trakasserad av sin lärare, magister Hori. När hon konfronterar skolan med anklagelserna tycker hon att hon bara får undvikande svar och lama ursäkter, snarare än betryggade försäkringar om att situationen kommer att åtgärdas och att Hori kommer att ställas till svars för sina handlingar. När hon pressar läraren påstår han att konflikten kommer ur att Minato, hennes son, mobbar klasskamraten Yori.
Om jag räknar rätt är Monster min femte Kore-eda-film. Många påpekar att det är första gången sedan debuten Maborosi från 1995 som regissören inte jobbat med ett eget manus, Monster är skriven av manusförfattaren och dramatikern Yuji Sakamoto. Samtidigt är inte skillnaden hisnande i relation till de Kore-eda-filmer jag sett tidigare, vare sig tematiskt eller hantverksmässigt.
I centrum står fortfarande familjerelationer eller snarare snarare frånvaron av dem. Minutos pappa är borta, Yori verkar inte ha någon mamma. Skolans rektor är möjligen inte riktigt på tårna jobbmässigt på grund av en familjeförlust. Och Minuto är skeptisk inför sina möjligheter till ett lyckligt liv, vilket i alla fall i moderns ögon är liktydigt med att skaffa familj.
Och vem (eller möjligen vad) monstret är, kan som sagt också diskuteras. Mobbning, missförstånd, förutfattade meningar, ryktesspridning, könsnormer, alkoholism, skolimage, take your pick. Som vanligt hanterar regissören allt med lätt hand och, inte minst, en mästerlig personregi. De unga Sōya Kurokawa och Hinata Hiiragi är ett fenomenalt par som Minato och Yori. Men jag tycker också mycket om Sakura Andō i rollen som mamman Saori. Hon var med i Shoplifters och har en otroligt skön stil, framstår i mina ögon som en väldigt icke-traditionell japansk mamma.
Kore-edas genre par preferance är drama, inte sällan lite saktmodigt och melankoliskt (intressant nog dock sällan misär-igt). Men ibland finns också stråk av något annat. Shoplifters hade en distinkt drömsk atmosfär, här lutar det mer åt det mystiska och lite rysliga. Ett tag börjar jag nästan undra om Monster ska utvecklas till något övernaturligt eller en skräckfilm. Riktigt så påhittigt blir det nu inte i slutänden, men det är element som livar upp.
Jag har säkert sagt detta om varenda Kore-eda-film jag skrivit om, men Monster är en fint berättad och ömsint historia. En berättelse om att inte döma någon på förhand.
Rörliga bilder och tryckta ord 