Slumberland (2022)

Tack vare en nylig omläsning av Neil Gaimans The Sandman känner jag mig ganska hemma med både visualiserade drömmar, drömlandskap och den klassiska tecknade serien Little Nemo in Slumberland av Winsor McCay. Kanske är det därför mina ögon ofta dragits till “affischen” för Slumberland på Netflix hemsida, trots att filmen omgående fick rätt undermålig kritik.

Och, som vanligt, visar det sig att lägsta förväntningar inte är det sämsta utgångsläget för en film. Jag var beredd på något själlöst och CGI-orgiastiskt och det var väl ungefär vad jag fick. Dock inte så själlöst som jag fruktade. Planeterna stod väl rätt eller något i den stilen, för jag fann mig oväntat underhållen av denna uppdaterade Nemo.

I den mån man nu ska bli underhållen av berättelsen om en flicka som förlorar sin far till havs och därmed finner sig föräldralös. Men det visar sig att det finns en farbror Philip. Han är dock en man som är ovan vid mänsklig interaktion överhuvudtaget och känner sig inte alls redo att ta hand om en sörjande elvaåring. Nemo omlokaliseras från den ensliga fyren, där hon bott med sin pappa, till en lägenhet i storstaden som ser mer ut som ett akvarium än något annat. Det enda som ännu mer påminner om ett akvarium är skolan hon måste gå till, efter att ha blivit hemundervisad av sin pappa.

Så det är verkligen inte konstigt att Nemo tar sin tillflykt till drömmarnas rike, där hon söker efter ett sätt att få se sin pappa igen. Men för att hitta honom måste hon ta hjälp av den anarkistiske Flip.

När jag tittar på kritiken mot Slumberland inser jag att även om jag är bekant med den tecknade förlagan, har jag ingen som helst uppfattning om dess “spirit”. Vilket sannolikt är anledningen till att jag inte hade något emot detta “senseless spectacle”. Filmen är till och med tillräckligt grund för att jag inte ens bemödar mig med att leta efter inkonsekvenser i hur drömmar visualiseras och regleras.

Jag bara öppnar upp och låter mig matas med en inte särskilt nyskapande berättelse om att möta rädslor och förlika sig med sorg. Nemo jagas under större delen av filmen av en slags mardrömsbläckfisk gjord av rök och jag uppfattar att Slumberland inte ens försöker hymla med vad den ska representera. I det avseendet gissar jag att filmens tänkta målgrupp egentligen är av ett yngre snitt än jag själv eftersom det för all del finns liknelser och metaforer i berättelsen, men exakt noll undertext. Lagomt mycket för att inte göra skedmatandet allt för simplistiskt men heller inte särdeles utmanande.

Men en sådan saga var uppenbarligen vad jag ville ha just den här kvällen. Det skadar inte heller att särskilt Chris O’Dowd och nykomlingen Marlow Barkley var riktigt bra i rollerna som den barnobekante fabror Philip och den sörjande Nemo. Jason Momoa spelar Flip och tappar väl här in i ungefär samma extravaganta persona som han visade upp som Dante Reyes i Fast X. Fast aningens mer barntillåten, förstås.

Regissören Francis Lawrence har de senaste åren främst ägnat sig åt Hunger Games-serien. Slumberland är snällare än de filmerna, som sagt mer inriktad på personligt sorgearbete än politiskt uppror. Men sagostämningen förenar dem ändå. Som sagt, Slumberland är inget fantastiskt men definitivt mer underhållande än kritiken låter ana.