Karriärvägledaren och arbetsförmedlaren Steve Raglan har det inte lätt. Framför honom sitter Mike Schmidt, en ung man som verkar ha bestämt sig för att bli sparkad från vartenda jobb han någonsin haft. När han inte är uppkäftig mot chefer hårdtacklar han oskyldiga köpcentrumsbesökare. Nu har Mike förvisso särskilda omständigheter som möjligen skulle kunna förklara hans beteende, men det gör inte Steves eget jobb särskilt mycket lättare.
Men han har en sista chans att erbjuda Mike. Ett…lite annorlunda nattvaktsjobb. Ett jobb där personalomsättningen av oklara anledningar är hög. Det enda Mike behöver göra är att hålla ögonen på den nedlagda familjerestaurangen Freddy Fazbear’s Pizza Place. Våldsamt populär på 80-talet (om den ålderstigna företagsvideon får säga sitt) men numera rejält nedgången. Ett enkelt jobb på pappret, men det ska visar sig bjuda på…oväntade utmaningar för Mikes del.
Min främsta invändning mot Five Nights at Freddy’s handlar faktiskt om titeln. Jag tycker att den är svår att komma ihåg och vill hellre säga Friday Nights at Freddy’s. Dessutom tycker jag inte att dess ödesmättade potential inte riktigt får genomslag i filmen. Inte så att jag hade velat ha något så övertydligt som meterhöga bokstäver vilka stavar typ “The First Night” och så vidare men att det skulle handla om just fem nätter slutade jag snart att bry mig om.
Men i perspektivet att titeln redan är en högst etablerad (och inte minst populär) mediafranchise bestående av spel, böcker och serier är den förstås mer förståelig. Själv var jag fullkomligt ovetande om detta faktum och utifrån kritiken filmen hittills fått får jag intrycket av att detta nog inte var helt fel. Som vanligt: fel förväntningar är djävulens påfund och inför Five Nights… hade jag inga förväntningar alls.
Därmed hade jag inga större problem att svälja denna lättsamma skräckkomedi. Kanske för att jag hade titten på svenska Konferensen i färskt minne tyckte jag ändå att Five Nights… lyckades få till ett par hyfsade hoppa till-effekter och spänningsmoment. Och det utan att jag särskilt ofta satt och tänkte på att filmen uppenbart var ett filmatiserat spel (däremot är det många sådana scener som i efterhand blir uppenbara).
Josh Hutcherson porträtterar Mike, en hårt prövad man som verkar ha en magisk rakapparat eftersom han alltid sportar en five o’clock shadow. Han är helt ok, men får på samma sätt som i Hunger Games-filmerna se sig överträffad av framförallt Freddy Fazbears signum. Alltså de animatroniska figurerna Freddy, Foxy, Bonnie och Chica, vars tour de force är att kunna riva av The Romantics new wave-hit Talking in Your Sleep som om det fortfarande vore 1983.
Jag förstår att filmens hela idé kommer från spelen, men för mig kändes den tillräckligt innovativ för att jag skulle bli lite glad över att få se något nytt. Något som jag faktiskt inte sett förut. Rent skräckmässigt var Five Nights… dock tillräckligt generisk för att jag varken skulle bli särskilt överraskad eller skrämd. Detsamma kan inte sägas för tonåringarna bakom oss på bion som hörbart drog efter andan vid ett av filmens större “överrasknings”moment. Och jag uppfattar att det också är i det segmentet som filmens största tänkta målgrupp finns.
Five Nights… har förbättringspotential. Under en period i mitten av filmen började den kännas väldigt lång, så det hade kanske inte varit fel att hyvla av den 109 minuter långa speltiden. Lite för länge gick också filmens två berättelser i sina egna spår innan de började konvergera. Men på det hela taget ändå ett rätt underhållande bidrag i skräckkomedifacket.
Rörliga bilder och tryckta ord 