Tillsammans 99 (2023)

Har du spenderat varje vaken minut sedan millennieskiftet med att undra vad som egentligen “hände sedan” med storfamiljen Tillsammans? Jaså, inte det? Inte jag heller om jag ska vara helt ärlig. Däremot har eventuellt upphovsmannen himself, Lukas Moodysson, gjort det. Kanske har också de ursprungliga skådisarna gjort det eftersom många av dem repriserar sina roller i denna uppföljare.

De tappra själarna Göran och Klasse försöker hålla fanan högt i världens minsta kollektiv men nog har luften gått ur dem bägge en smula, så här 24 år senare. Veckornas husmöten går på rutin och Klasse verkar gnälla på Görans undermåliga diskning mer av gammal vana än av genuin upprördhet. Mer för sin egen skull än för något annat bestämmer sig Klasse till slut för att röra om lite i grytan och bjuder in alla de gamla kollektiv-medlemmarna för att fira Görans födelsedag.

När nu Moodysson ändå bjussade på denna uppföljare som jag inte alls frågat efter måste jag erkänna att jag var lite nyfiken på vad han skulle ha hittat på. Utifrån mina minnesbilder från originalfilmen skulle jag vilja säga: inte särskilt mycket. Jag upplever att alla inblandade väldigt snabbt faller in i de gamla mönstren, utan att filmen egentligen försöker göra en poäng av just det. Anna har blivit en framgångsrik författare men gillar fortfarande att säga åt folk som hon tycker tar för stor plats. Göran är fortfarande intill självutplåningens gräns den som alltid ska medla. Erik vill fortfarande ideologi-orera, även om hans åsikter nu vänt 180 grader.

Den som kanske förändrats mest är Lena. Eller också är det bara så att hon fortsatt i tangentens obevekliga riktning, utstakad av den personlighet hon uppvisade 1975. Nu är hon inte bara egoistisk och gränslös, utan dras med en fullfjädrad psykisk ohälsa. Det är nog det som stör mig allra mest med Tillsammans 99, faktiskt gör mig illa berörd. Inte Lenas psykiska ohälsa i sig, utan att Moodysson bara lämnar sin rollfigur i sitt dåliga mående. Här finns ingen upp- eller förlösning. Bara Göran som i en grisblink återigen faller in i ett patologiskt medberoende av att stryka medhårs och valhänta försök till omhändertagande genom att låtsas som om hans älskade Lena bara är “lite deppig”.

Under hela titten på Tillsammans 99 kan jag aldrig skaka av mig känslan av fullkomlig poänglöshet. Jag ser inte poängen med att de ska träffas igen, när absolut ingenting förändras. Inte heller varför ett par av festdeltagarna ska smyga iväg till ett mer tillåtande ungdomspartaj. Jag ser verkligen inte poängen med att släpa dit Henrik Lundström och Sten Ljunggren för att de ska reprisera sina ensidiga roller som den relativt sett unge Fredrik och åldrige Birger. Det de bägge möjligen har gemensamt är att de var och är ensamma män.

Eller jo, kanske det finns någon slags poäng? Den unga Mirjam får mot slutet betyga sin uppskattning för den äldre generationen som faktiskt gjorde kollektiv verkstad av sina övertygelser. Vilket i och för sig blir väldigt märkligt i sammanhanget eftersom Anna bara minuter tidigare pre-metoo:at skådespelaren å det grövsta genom att både klanka ned på hennes ungdom (“Du skulle ha sett Pistolteatern!”) och säga att det enda sättet för henne att få jobb är att ligga sig till dem.

Den mest upplyftande närvaron stod David Denciks “Peter” för, kanske mest för att det var riktigt underhållande när alla de gamla kollektivmedlemmarna verkade lika förvirrade som jag kände mig inför vem karln egentligen var.

Moodyssons personregi går inte att ifrågasätta, men samtidigt har han ju ett schysst grundmaterial att jobba med. Det enda Tillsammans 99 uppnådde var att göra mig nyfiken på att återbesöka originalet.

Bonus: Tillsammans (2000)

Och lyckligtvis var det inga större problem att återbesöka originalet. Men om något gjorde den titten mig bara ännu mer förbryllad över existensberättigandet för Tillsammans 99. Jag uppfattar att Moodysson med Tillsammans ville måla en bild av det idealistiska 70-talet. Något tillspetsad, må så vara, men ett försök att återskapa en tidsanda och samtidigt säga något om i alla fall manlighet och gemenskap. Inget av detta kan jag se i uppföljaren.

Det som i och för sig var lite kul var att notera hur lik Ola Rapace ändå är Jonas Karlsson i sitt leende, så bra ersättningsskådis där i uppföljaren.

Jag fick ingen anledning att ifrågasätta min minnesbild av Tillsammans, utan tycker att det fortfarande är en film med mycket värme och mänsklighet. Ingen är perfekt, men tillsammans kan vi i alla fall skapa en god och närande gröt.