Tisdagsklubben (2022)

Karin och Sten har varit gifta i 40 år och det är ju en prestation som måste firas. Inte så att de har ett fullkomligt eller perfekt förhållande, men man gnetar som på i vardagen. De har ju trots allt det stora huset och dottern Fredrika tillsammans. 40 år kastar man bara inte bort. Inte ens efter att Karin fått syn på pattbilden som Sten fått i sin mobil och det är avgjort inte hennes pattar.

Lyckligtvis får hon strax därefter en liten vilopaus från sin otrogne make när han hamnar på sjukhus, där hon också träffar den gamla gymnasiekompisen Monika. Ivrigt påpuffad av den äventyrliga devil-may-care-hemvändaren anmäler Karin sig till en matlagningskurs för den kände kocken Henrik eftersom det alltid varit hennes passion. Matlagning, alltså. Passionen för den kände kocken är bara lite sen till festen.

Lovorden har haglat över Tisdagsklubben vad det verkar. Svensk måbra-romcom när den är som bäst tydligen. ”Doftar publiksuccé”. ”Oemotståndligt”. Själv hade jag tyvärr lite svårt att ryckas med i den yran. I mina ögon blir Tisdagsklubben mest av allt ett knippe reklamfilmsscener som satts ihop till en ungefär 100 minuter lång film.

Många av de där 100 minutrarna ser både snygga och aptitliga ut. De avger en distinkt ögonblickskänsla, gärna understödd av antingen soft, lätt sorgsen eller gladpeppig musik, men blir heller aldrig mer än det. Marie Richardson och Peter Stormare ska kyssa varandra passionerat men synes bara göra det för att manuset säger att Karin och Henrik ska göra det. Inte för att deras inbördes relation eller dynamik obevekligen lett dem dit. Deras romans känns lika trovärdig som Henriks försäkran: ”Du är modig i köket”. Inte blir det bättre av att Peter Stormare pratar som om han låg i ett separat ljudspår, vilket spelas upp i en något långsammare hastighet än alla andras.

Tisdagsklubben försöker locka med försvarliga mängder matporr och ”härliga” scener med tre kvinnliga vänner som dricker vin och skrattar tillsammans samt åker elscooter genom Göteborg. Men allt har som sagt en klar känsla av reklamfilm. VSB: användandet av Marvin Gaye och Tammi Terrells dunderhit Ain’t No Mountain High Enough. En låt som avger exakt rätt känslovibbar för den här härliga kompisrelationen, men som inte har någon egentlig betydelse för vare sig handlingen eller rollfigurerna.

Detta är inte bara lättuggat utan ligger på nära nog sondnäringsnivå. Alla intryck och antydningar sprutas rakt in i tittarens måbra-kräva utan att man behöver anstränga sig det minsta. Klart vi fattar att Karin och Sten inte är di goaste vänner där de ständigt stöter ihop i köket istället för att arbeta runt varandra. Klart vi fattar att Karin kommer att Upptäcka Livet eftersom hon går i uppvikta skinny jeans och boots trots sina ca 50-60 år. Hon har ju dessutom precis träffat en äventyrlig devil-may-care-hemvändare. Klart vi fattar att hon däremot känner sig förtryckt hemmavid eftersom hon då alltid har på sig en tantig kofta och inte får stöttning i sina matlagningsambitioner av vare sig make eller dotter.

Kruxet med denna övertydlighet är att Tisdagsklubben uppenbarligen tycker att den ursäktar en sjujäkla massa genvägar för att vi ska komma fram till ett orgiastiskt läckert måbra-slut där alla är orimligt lyckliga och nöjda. Dottern Fredrika är länge fruktansvärt otrevlig gentemot Karin, men en rejäl och bitter mamma-utskällning senare har den otacksamma avkomman vänt på en femöring och är nu både insikts- och ångerfull. Samma Fredrika sitter och gråter ensam på en parkbänk för att hon inte tycker att hon har något gemensamt med sina jämnåriga och följaktligen ingen att fira sin nära förestående födelsedag med. Max en vecka senare har hon inte bara fixat en fest utan också ett liveband, en bemannad bar samt tillräckligt med festdeltagare för att skrapa ihop en respektabel line dance-hord. Tyvärr tycker jag att duktiga Ida Engvoll känns fullkomligt bortkastad i rollen som Fredrika.

Vill man ha en måbra-quickfix på välgjord reklamfilmsnivå torde Tisdagsklubben sitta som en smäck. Eller ja, som ett gäng pan-asiatiska smårätter där en hand sveper över dem med lite finhackad salladslök i slow motion i en avslutande perfektionsfinish.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: