Jesper Ganslandts regissörsfilomgrafi på IMDb väcker onekligen frågor. Den ultrarealistiska Farväl Falkenberg föregås av tre Alcazar-musikvideos. Hur rimmar discoglitter, paljetter och Sexual Guarantee med skakig handkamera och mumlad dialog? Hatade han musikvideoarbetet, ett horande utan dess like? Ett jobb är ett jobb är ett jobb? Eller var det det arbetet som gjorde det klart för honom vad han egentligen ville göra?

För Ganslandts andra långfilm Apan har, i likhet med Farväl Falkenberg, väldigt lite med paljetter att göra. Faktiskt inget alls. Premissen är dock lika enkel som ett discobeat: Krister vaknar upp, till synes mycket förvirrad, på ett badrumsgolv. Är det hans eget badrum? Han är blodig. Är det hans eget blod? Snabbt kan han konstatera att han själv är oskadd och de vana handlagen när han tvättar sig och sedan går genom den fullt normala förortsvillan antyder att detta också är hans eget hus.

Kameran jagar hela tiden efter Krister och vi som tittare får bara vara med honom här och nu. När han kommer till jobbet på bilskolan, tar emot samtal på mobilen, spela tennis, hämtar ut sin egen bild från verkstaden, köper kaffe, tittar på cirkelsågar på byggvaruhuset. Vädret är klassiskt svenskt, en gråmulen och isfuktig dag i början av december eller slutet av februari. Det hela får en atmosfär av tjuvtittande förföljelse – det är egentligen inte meningen att vi ska kunna se vad Krister har för sig.

Och vi har ju till skillnad från Krister själv inte en aning om vad han har haft för sig. Att karln är stressad och pressad, ständigt på gränsen till ett panikångestsammanbrott, blir omgående uppenbart men vad har egentligen hänt som gör att han vaknade upp på den där badrumsgolvet? Blodig…

Krister spelas av Olle Sarri och det säger sig självt att utan honom och hans prestation finns det ingen film att tala om. För alla oss som brukar klaga på styltigheten i svensk film har uppenbarligen Ganslandt lyckats med något, för i likhet med Farväl Falkenberg känns både agerande och konversationer naturliga i Apan. Så naturliga de nu kan bli med en protagonist som hela tiden inte riktigt verkar veta vart han är på väg, bara att han flyr från något som han gör allt för att inte konfronteras med. Att spendera lite tid med den gamla bilbanan på mammas vind känns i sammanhanget som en fullt rimlig reaktion på det faktum att det står ett gäng polisbilar utanför det egna huset.

Olle Sarri gör alltså ett toppenjobb, ingen skugga ska falla över honom. Däremot tycker jag att Apan i slutänden blir mer av en konceptfilm. Upplägget är spännande och tankeväckande men trots den korta speltiden tappar jag intresset mot slutet. Det hela blir för långdraget när vi aldrig får några riktigt klara besked eller upplösningar. Eventuellt symboliska antydningar med rovfåglar och naturprogram på TV är för luddiga för att fungera fullt ut, likaså titeln i sig.

Bristen på historia sänker tyvärr Apan för min del. De som har lättare att ta ofullbordan och halvkvädna visor skulle jag dock faktiskt rekommendera att spendera lite tid i Olle Sarris sällskap. Det är han värd.

Annonser