Man skulle kanske kunna tro att Steven Soderberghs senaste film (Unsane är dock på ingång) handlar om hur Wolverine köper en Trisslott och skrapar fram (han behöver ju inte ens använda ett mynt!) tillräckligt mycket pengar för att han ska kunna köpa sig en livstidsförbrukning av adamantiumpolermedel.

Icke så. Istället får vi en Ocean’s Eleven som utspelas genom ett Dukes of Hazzard-filter. Liberace är utbytt mot John Denver. Ingen smidig och stilfull Danny Ocean, utan en arbetslös trailer-Jimmy Logan med ett risigt knä som satte p för allt vad NFL-karriär hette. Ingen hetsätande och snutfager Rusty Ryan, utan en enarmad bartender-brorsa till Jimmy. Och istället för ett tjusigt casino som kupp-skådeplats, Nascar-räserbanan Charlotte Motor Speedway i North Carolina.

Det som känns igen är dock humorn och en smartare än smartast (man får akta sig att tänka för mycket på dess närmast överjordiska förutseende) kupp-plan, tajmad och klar in i minsta detalj. Förutom den lilla detaljen att heist-gänget tvingas slå till under ett av årets största Nascar-händelser, Coca-Cola 600, istället för den betydligt lugnare räserhappening som först var tanken. Men om inte annat blir det ytterligare en bekräftelse på den otursförbannelse som brorsan Clyde hävdar vilar över hela familjen Logan.

Trots fina omdömen tycks det verkligen inte ha varit någon rusning till Logan Lucky, hade man månne snålat för mycket på marknadsföringsbudgeten? Jag tror emellertid att det här kan vara en film som vinner i långa loppet, för historien är som sagt både rolig och rappt berättad. Även om Soderbergh förefaller ha ett intensivt on-again-off-again-förhållande till sitt filmskapande är det inget större tveksamhet om att han vet vad han gör.

Det som ligger Logan Lucky i fatet är kanske främst det faktum att det är en film som Soderbergh gjort tidigare och då också gjort bättre. Jag får inte alls samma känsla för Channing Tatums Jimmy Logan som George Clooneys Jack Foley i Out Of Sight (som i och för sig enligt min mening är en av de bästa filmer som någonsin gjorts). Inte heller fascineras jag av Nascar-miljön på samma sätt som Las Vegas-stämningen i Ocean’s Eleven. Den lilla bihistorien med en självgod räserförare (han kallar sig för ”atlet”) och hans odräglige energidryckssponsor inordnade sig aldrig riktigt i den övergripande berättelsen om Logan-bröderna och kuppen.

Castingen går emellertid inte att invända ett endaste dugg emot. Channing Tatum är kanske den minst upphetsande delen av rollistan men så har han också den otacksamma rollen av att vara filmens enda straight guy som de andra får studsa sina humorbollar mot. Tyvärr fyller också hans hängivna skilsmässopappa väl övertydligt standardkategori 1C (jag-glömmer-bort-min-dotters-uppvisningar). Då är det ju tur att Katie Holmes är perfekt castad som en halvbitchig ex-fru, en homecoming queen som gifte sig med sin football-kung bara för att upptäcka att han hela tiden gått i lånta fjädrar och egentligen bara var en vanlig haltande working Joe.

Jag är inget jättefan av Adam Driver (som här fått lova att byta ut sitt ljussvärd mot en armprotes) men hans melankoliskt prosaiska attityd funkar förvånansvärt bra, både tillsammans med Tatum och Daniel Craigs vätesuperoxiderade och tatuerade kassaskåpssprängare Joe Bang.

Logan Lucky är en bra film, inte tu tal om den saken. Den är bara inte riktigt lika bra som annat Soderbergh gjort. Däremot kommer man sannolikt aldrig att kunna ta ifrån den roligaste kravet ever vid ett fängelseupplopp.

Annonser